Armand Duplantis, den svenska stavhoppssensationen, kan se tillbaka på ett år fyllt av enastående prestationer. OS-guld, EM-guld, VM-guld inomhus och tre nya världsrekord vittnar om en idrottare på toppen av sin förmåga. Trots dessa meriterade bedrifter räckte det inte hela vägen till Jerringpriset vid årets Idrottsgala. Istället gick den prestigefyllda utmärkelsen till bordtennisstjärnan Truls Möregårdh, vars två OS-silver i Paris väckte en hel nations bordtennisintresse. Detta väcker frågan: vad krävs egentligen för att Duplantis ska kunna erövra Jerringpriset igen?
Duplantis själv medger skämtsamt att han hoppas slippa konkurrera med någon som åstadkommer något lika imponerande som Möregårdh i framtiden. Han uttrycker samtidigt sin beundran för Möregårdhs prestationer under OS och beskriver hur han följde bordtennisturneringen med spänning. Att Duplantis har ett eget intresse för bordtennis framgår tydligt då han avslöjar att han själv spelat sporten under sina yngre år i USA. Han går till och med så långt att han utmanar Möregårdh på en bordtennismatch, något han med glimten i ögat menar att de ”ska lösa”. Detta visar på en ödmjukhet och sportsmannaanda som går bortom den egna sportens gränser.
Trots att Jerringpriset gick till Möregårdh, lämnade inte Duplantis galan tomhänt. Han tilldelades utmärkelserna ”Årets manlige idrottare” och ”Årets prestation”, vilket bekräftar hans exceptionella år. Duplantis analyserar själv Jerringprisets utgång och konstaterar att det inte alltid är helt logiskt. Han menar att Möregårdhs framgångar var mer oväntade, en ”underdog story” som fängslade publiken. Duplantis egna prestationer, å andra sidan, var mer förväntade då han redan innan OS var en av de största favoriterna. Han accepterar dock utfallet med ro och visar ingen bitterhet över att inte ha vunnit folkets pris.
Duplantis reflekterar över Jerringprisets betydelse och betonar att han redan vunnit det en gång, år 2020. Han menar att det är en rolig utmärkelse, men att det inte är någon katastrof om han inte vinner det igen. Denna inställning speglar en idrottare som fokuserar på sina egna prestationer och den glädje han finner i sin sport, snarare än på yttre bekräftelse i form av priser. Det är en mognad och ödmjukhet som gör honom till en förebild för många, oavsett om man är intresserad av stavhopp eller inte.
Duplantis erkänner att Möregårdhs OS-silver, både individuellt och i lag, var en imponerande prestation. Han framhåller att bordtennis är en fantastisk sport och att han följde Möregårdhs resa genom hela OS med stort intresse. Detta visar på en respekt för andra idrottare och deras prestationer, oavsett vilken sport det handlar om. Duplantis förmåga att glädjas åt andras framgångar, samtidigt som han själv presterar på toppnivå, är en beundransvärd egenskap.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att Armand Duplantis, trots ett år fyllt av rekord och guldmedaljer, inte lyckades vinna Jerringpriset. Han visar dock stor sportsmannaanda och ödmjukhet i sin analys av utfallet, och hyllar Truls Möregårdhs prestationer. Duplantis inställning till Jerringpriset och hans fokus på den egna prestationen och glädjen i sporten gör honom till en sann förebild. Hans utmaning till Möregårdh på en bordtennismatch visar dessutom på en humoristisk och avslappnad sida hos den svenska stavhoppsstjärnan.
