Den svenska hockeyligan (SHL) har under de senaste åren upplevt en paradoxal situation: trots att klubbarnas spel i numerärt överläge (powerplay) har förbättrats, har antalet mål i powerplay minskat med hela 20 procent. SVT Sports expert Jonas Andersson identifierar en tydlig orsak till denna trend: en markant minskning av utvisningar. Han betonar att detta inte är positivt för sporten, och poängterar att det inte handlar om en önskan att se mer hårt spel. Istället riktar Andersson kritik mot den alltmer utbredda taktiken att avbryta motståndarnas anfall genom spelförstörande moment, snarare än att försöka vinna pucken på ett sportsligt sätt. Dessa moment, som ofta går ostraffade, undergräver spelets flyt och minskar antalet målchanser, inklusive powerplay-situationer.
Andersson menar att domare behöver bli mer vaksamma på och konsekventa i att bestraffa dessa regelvidriga, men ofta subtila, förseelser. Han pekar på flera specifika exempel, bland annat fasthållningar med klubban, hakningar och otillåtna tacklingar, som ofta maskeras som tillfälliga eller oavsiktliga, trots att de utförs med avsikt att stoppa motståndarnas spel. Genom att tillåta dessa spelförstörande moment, skapas en kultur där skicklighet och kreativitet undermineras till förmån för defensiv taktik och cyniskt spel. Detta leder inte bara till färre mål och en mindre underhållande hockeyupplevelse för publiken, utan hämmar även utvecklingen av unga spelare som lär sig att prioritera spelförstörelse framför offensiv skicklighet.
En av de mest problematiska aspekterna av denna utveckling, enligt Andersson, är den gråzon som existerar kring bedömningen av dessa förseelser. Domare har ett stort tolkningsutrymme, vilket leder till inkonsekvens och osäkerhet bland spelarna. Denna inkonsekvens uppmuntrar spelare att tänja på gränserna och utnyttja otydligheterna i regelboken. Andersson efterlyser därför tydligare direktiv till domarna, samt en ökad användning av videoövergranskning för att säkerställa att förseelser bestraffas korrekt. En mer konsekvent tillämpning av reglerna skulle enligt honom bidra till ett mer offensivt och underhållande spel, och samtidigt skapa en rättvisare tävlingsmiljö.
De negativa konsekvenserna av den minskade utvisningsfrekvensen sträcker sig bortom enbart antalet mål. Enligt Andersson påverkar det även själva karaktären av spelet, som blir mer avhugget och mindre dynamiskt. Den ständiga avblåsningen för spelförstörande moment minskar spelets tempo och flyt, vilket gör det svårare för lagen att etablera ett offensivt spel och skapa kreativa målchanser. Detta leder i sin tur till en mindre attraktiv produkt för publiken och kan på sikt minska intresset för hockey.
För att vända denna negativa trend och återupprätta en mer offensiv och underhållande hockeykultur, förespråkar Andersson en kombination av åtgärder. Förutom tydligare direktiv och utbildning för domarna, betonar han vikten av att spelare och tränare tar ansvar för att främja en sportslig anda och undvika spelförstörande taktiker. Ett ökat fokus på sportsmanship och fair play, kombinerat med en mer konsekvent regeltillämpning, skulle skapa bättre förutsättningar för en mer dynamisk och attraktiv hockey.
Sammanfattningsvis menar Jonas Andersson att den minskade utvisningsfrekvensen i SHL, trots förbättrat powerplayspel, är ett allvarligt problem som behöver adresseras. Genom att ta krafttag mot spelförstörande moment, skapa tydligare regler och utbilda domarna, kan SHL återupprätta en mer offensiv och underhållande hockeykultur som gynnar både spelare och publik. Det handlar inte om att tillåta mer hårt spel, utan om att uppmuntra ett mer sportsligt och skicklighetsbaserat spel, där kreativitet och offensiv förmåga belönas, snarare än cyniska taktiker och spelförstörelse.
