Efter Berlinmurens fall 1989 och det efterföljande kalla krigets slut genomgick det svenska försvaret en drastisk nedrustning. En utbredd tro på varaktig fred och förhoppningar om ett mer fredligt Ryssland gav svenska politiker mandat att avveckla regementen och flygflottiljer i snabb takt. Rikskonferensen Folk och försvar förlorade i betydelse och betraktades av många som en marginaliserad samlingsplats för en liten skara försvarsintresserade. Intresset för försvarsfrågor var lågt och den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) beskrev till och med försvaret som ett ”särintresse”. Denna inställning skulle komma att förändras dramatiskt i ljuset av Rysslands aggression mot Ukraina, först 2014 och sedan med den fullskaliga invasionen 2022. Sverige har sedan dess återupptagit en omfattande upprustning och blivit medlem i Nato.
Reinfeldts tidigare uttalande om försvaret som ett särintresse framstår idag som anmärkningsvärt. Den nuvarande statsministern Ulf Kristersson (M) betonar att försvaret av Sverige är statens allra viktigaste uppgift, en diametral motsats till Reinfeldts tidigare ståndpunkt. Med Ryssland som ett långsiktigt hot, ett eskalerande krig i Ukraina och ökande hybridhot mot Sverige har försvarsdebatten skiftat fokus från nedrustning till förstärkning. Frågan är inte längre om försvaret ska stärkas, utan hur och i vilken omfattning.
Trots att det senaste totalförsvarsbeslutet, som innebar betydande ekonomiska tillskott till försvaret, är relativt färskt, signalerar statsministern redan om ytterligare resursökningar. Bakgrunden till detta är diskussioner inom Nato om att medlemsländerna bör öka sina försvarsbudgetar till minst tre procent av BNP. Oron för minskat amerikanskt engagemang i Nato under Donald Trumps presidentskap bidrar också till att europeiska länder känner ett ökat behov av att stärka sin egen försvarsförmåga.
För Sveriges del skulle en försvarsbudget på tre procent av BNP innebära en ökning från 185 miljarder kronor, enligt det nuvarande riksdagsbeslutet, till 215 miljarder kronor år 2030. Detta motsvarar en ytterligare ökning med 30 miljarder kronor. En sådan satsning skulle markera en betydande förstärkning av det svenska försvaret och spegla den allvarliga säkerhetspolitiska situationen i Europa.
Den snabba omsvängningen i svensk försvarspolitik, från nedrustning till kraftig upprustning, illustrerar hur snabbt den geopolitiska landskapet kan förändras. Rysslands agerande i Ukraina har tvingat Sverige och andra länder att ompröva sina säkerhetsstrategier och prioritera försvarsfrågor i en utsträckning som få hade kunnat förutse för bara några år sedan. Den ökade osäkerheten i omvärlden har lett till en ny era av militär upprustning och ett förnyat fokus på nationell säkerhet.
Framtiden för det svenska försvaret präglas nu av en betydande uppbyggnad och anpassning till den nya säkerhetspolitiska verkligheten. Medlemskapet i Nato, de ökade försvarsanslagen och diskussionerna om ytterligare resursökningar visar på en tydlig inriktning mot ett starkare och mer robust försvar. Utmaningen ligger i att effektivt och strategiskt använda de ökade resurserna för att säkerställa Sveriges försvarsförmåga i en alltmer komplex och oförutsägbar omvärld.
