”Han hade machete och tog mig med våld efter skolan”

Första gången jag såg ett barn komma till världen var i Kongo för snart ett decennium sedan. Jag satt på huk i gryningens smygande ljus i ett fält av flera meter höga solrosor och såg ut över de förunderligt långa stjälkarna, de varmgula kronbladen, den röda jorden, den mjuka regnskogen och den låga dimman som kramade om bergen. 

Just då fick jag besked från en klinik i byn att en kvinna skulle föda och skyndade mig dit. Hon låg med en hud blank av svett på en enkel bänk i ett kalt betongrum och som jag minns det skrek hon aldrig när bebisen som ännu inte hade fått något namn kom ut ur henne. 

Minst 16 000 kvinnor överlevde inte förlossningen det året i Kongo och över tio procent av barnen dog innan de hade fyllt fem.

I den tunnare och kallare luften uppe på en av bergstopparna i byn gapade en avgrund där mänskliga gestalter hackade och grävde efter mineralmalmen coltan. De berättade att det var vanligt att störta ner i hålet och dö. De yngsta pojkarna som slavade där sprang iväg nedför en brant, medvetna om straffet som väntade från ägaren om en utlänning såg dem. 

https://datawrapper.dwcdn.net/G8zHH/2/

En kvinna slogs om en liten mineralbit. För henne var den värd några kronor innan den skulle smugglas ut ur landet, för världsmarknaden värd tusentals.

På det berget insåg jag att jag hade tagit mig fram genom kriget i den täta djungeln i sökandet efter en förövare till det brutala våldet i Kongo och den jag till slut hittade var jag själv. Det där coltanet som alla stred om fanns ju i min egen ficka, i min mobiltelefon. 

Andra gången jag ser ett barn komma till världen är också i Kongo. Det har gått nästan decennium och jag står i plastskor, bomullsgröna kläder och hårnät i en operationssal på Panzisjukhuset i Bukavu.

Kongo är fortfarande ett av världens farligaste länder att föda i. Den unga kirurgen Aziza förbereder sig med en minutiös skrubbning av händer och underarmar. 15-åriga ”Florence” går själv in i den vita salen med magen framför sig och sätter sig på britsen. Hon får bedövning insprutad i ryggen och lägger sig ner. I höjd med hennes bröstkorg placeras en avdelare för att hon inte ska kunna se. 

En kirurg som gör operationen tillsammans med Aziza skär upp den nedre delen av magen med ett horisontellt snitt och trycker sedan skalpellen mot livmoderväggen. Fostervattnet forsar ut och skvalpar ner på golvet, som om man hade skurit upp en dunk. När det inte kommer mer vatten kan han klämma in händerna genom snittet, ta tag i bebisen och dra. Det tar en stund av bökande och blod som luktar järn, sedan kommer huvudet och den mindre kroppen. Aziza tar tag i den spiralformade blå navelsträngen och klipper av den. 

”Florence” ligger på operationsbordet för att hon har blivit våldtagen. Pojken som hon precis har blivit ensamstående mamma till är missbildad med för stort huvud. Det hade varit omöjligt för henne att föda vaginalt. 

En sköterska bär genast bort pojken i en blå operationsduk till en kontrollstation där han vägs och undersöks. Jag går runt avdelaren och möter den 15-åriga flickans ögon. De ser likgiltiga ut. 

Våldtagna flickor knyter inte alltid an till sina barn och det händer att de låter dem bli gatubarn. I det kongolesiska samhället kallas de för ormarnas barn, fiendebarn. Väpnade miliser kan ta dem och göra dem till barnsoldater. 

I nästa sal sövs en ung kvinna. Mellan hennes ben sticker något ut som en vitrosa ballong. Det är livmodern som har fallit ner och är vänd ut och in. 

Två franska läkare gör tre hål i hennes mage och sticker in silvriga instrument med bollformade skaft. Via kamerabilder som visas på en skärm ser kirurgerna vad de ska göra med instrumenten i hålen.

Det är koncentrerat i rummet. Sjutton läkare och sköterskor är med under titthålsoperationen av framfallet.

Panzisjukhuset, som är grundat av den världsberömda fredspristagaren doktor Denis Mukwege, är byggt i längor med grönska och gångar mellan byggnaderna. I ett rum sitter ”Rose”, som är inlagd på sjukhuset och uppsatt på en kölista till en underlivsoperation som är beräknad att ta många timmar. Hon är klädd som den skolflicka hon är, i en svartrynkad kjol och en vit T-shirt med ett märke över bröstet. 

Armarna hänger håglösa. 

– Jag kommer aldrig kunna gifta mig. 

Hon behandlas för flera komplikationer efter en överfallsvåldtäkt. På Panzisjukhuset finns ett program för utsatta för sexuellt våld som består av fyra pelare: medicinsk, psykosocial, socioekonomisk och juridisk. 

Trots programmet kan det gå fel, speciellt när våldtagna flickor föder barn. 

– Bebisen var väldigt stor och det gjorde att jag fick en fistel. Det är så sorgligt alltihop. Det kommer ut urin. 

”Rose” är från Shabunda i den mineralrika och konfliktdrabbade provinsen Sydkivu, den östra delen av Kongos där miliser strider mot varandra och mot regeringen. Våldtäkter är vanliga i Shabunda, hon har träffat flera flickor från sin ort här på sjukhuset. 

– Det är fem kilometer till skolan och jag går dit. Den här dagen gick jag hem ensam för mina kompisar hade gått en stund före mig. En man kom fram på vägen och sa att jag skulle följa med honom. Jag vägrade. Då tog han mig till ett fält. Han hade en machete. Han tog mig med våld. 

En fistel kan uppkomma efter sexuellt våld och svåra förlossningar. Det innebär att det bildas en gång mellan vaginan och urinblåsan eller vaginan och tarmkanalen. Beroende av var gången sitter läcker det urin eller avföring ur vaginan. 

Det är komplicerat att operera fistlar och det kan behövas flera operationer. ”Rose” ligger ofta vaken och funderar över hur hennes liv ska bli.

– Jag har så många problem i mitt hjärta, ofta känner jag att jag bara vill gråta. Ingen kommer kunna älska mig nu. 

”Josephine”, som kommer från byn Kalima i Maniemaprovinsen, är lite äldre med sina 17 år. Hon har en röd scarf runt huvudet och står som en färgklick på en innergård, där flickorna och kvinnorna kan umgås. 

– Det är så mycket tankar i huvudet. Men det här är livet, det är sånt här som kan hända. 

Hon har förlorat två barn. 

– Första gången födde jag utan problem, men han blev sjuk och dog när han var två år. Den här gången vägde barnet så mycket, fem kilo, så jag fick en fistel och bebisen dog direkt. Nu kommer det urin och luktar illa hela tiden. 

När Panzisjukhuset öppnade 1999 kom det in 45 kvinnor som hade blivit våldtagna och torterade. Den första våldtagna kvinnan som opererades på Panzi hade blivit skjuten inne i vaginan och i låren. 

Andra underliv har blivit brända med syra. Bröst har skurits sönder och foster skurits ut. Söner har tvingats våldta sina egna mammor. 

Mellan 2006 och 2007 våldtogs minst 48 flickor och kvinnor varje timme i Kongo, enligt en studie som publicerades i American Journal of Public Health. Mörkertalet antas vara högt. 

Sedan den studien gjordes har sexuellt våld mot barn ökat. En ledare för milisen Djeshi ya Yesu, Jesus armé, har sagt att våldtäkter av mycket små barn ger ”ett mystiskt skydd mot fiender”.

I en korridor på Panzi möter jag doktor Denis Mukweges assistent. Han säger att han inte längre klarar av att vara med på någon operation för att han svimmade när Mukwege skulle försöka reparera en våldtagen bebis som var 18 månader. 

Det finns ofta svensk personal på sjukhuset. En av dem är Marie Berg som är barnmorska och professor i vårdvetenskap vid Göteborgs universitet och Université Evangélique en Afrique i Bukavu. Hon kom till Kongo med sin man, som är en ortoped, första gången 1981. 

Doktor Denis Mukwege har varit hennes kollega sedan 1984. Först på ett sjukhus i Lemera, där 35 patienter dödades i sängarna, och nu på Panzi. 

– Mukwege har varit hemma hos oss och ätit spagetti och köttfärsås, säger hon okonstlat. 

Hennes sätt att prata gör mig avslappnad.

– Vi har haft våra fighter, han är man och gynekolog och jag är kvinna och barnmorska, fortsätter hon. 

Marie Berg ville tidigt hjälpa kvinnor att inte föda så många barn, vilket går emot traditionen och då får man komma ihåg att Denis Mukwege även är pastor. När hon senare fick i uppgift att utvärdera Panzisjukhuset hittade hon svagheter. 

– Jag såg att väldigt många kvinnor var kvar för att de inte hade betalat, jag kunde konstatera att 22 procent var kvar som var färdigbehandlade. Mammor som kom och födde satt kvar på sjukhuset, för att de inte hade betalat. 

Alla utom de som faller under programmet för sexuellt våld, som svenska Läkarmissionen är huvudfinansiär av, måste betala. Förlossningar och kejsarsnitt kostar. När patienter inte har pengar bromsas saker som inte är urakuta. 

Marie är även kritisk till läkarfokuset på Panzi. 

– Man kan inte driva vård bara med läkare, vi måste ha riktiga barnmorskor, men det tycker inte Mukwege.

Vilka är hans styrkor?

– Han är väldigt fin mot patienter, hans närvaro och empati. Han tar sig tid med patienterna. Och han har myntat så många begrepp, han är fenomenal på det. Han är orsaken till att det är som det är här. Kvinnorna älskar honom, han är pappa. 

Nu arbetar Marie, som har nått pensionsåldern och tänker spendera mycket mer tid i Kongo, med ett speciellt projekt för våldtagna som har blivit gravida. I det land som det är oerhört farligt att föda i upptäckte hon i en utvärdering år 2015 att kvalitén på Panzis förlossningsvård var väldigt låg.

Hon tar med mig till förlossningsavdelningen och visar det som hon tycker är problematiskt. Flickorna och kvinnorna föder inte i rum på förlossningen, utan bakom blå skynken där det enda som finns är gynekologbänkar med stålkärl nedanför. Golvet är av rå betong, på en del ställen finns blodfläckar. 

Efter det låser hon upp en separat dörr och visar hur det ska se ut. Bakom den dörren finns ett rum med målade väggar och golv, en riktig säng med lakan och kudde, en pilatesboll och en egen uteplats med trä och grönt.

– Oxytocin ska främjas. Naturen är helande, det är viktigt för anknytning och att tycka om sitt barn. Vi har gjort ett rum som ska minska stress och minska risk för kejsarsnitt, vi gör alldeles för många kejsarsnitt här. I vårt rum är det 23 procent kejsarsnitt, istället för 30 procent. Vi riktar oss till de som föder det första barnet, vi vill ha med närstående under förlossning och att de får en doula som tar hand om dem och följer med när de föder.

Nästan varannan dag föder flickor och kvinnor som har blivit våldtagna i det nya rummet. Jag vill träffa någon som har gjort det och Marie Berg presenterar mig för 15-åriga ”Christine” som har fött ”Joseph”. Han är inlindad i en ljusgrön filt och sover tryggt i hennes knä. 

Marie pratar på swahili med den nyblivna tonårsmamman, som kommer från byn Luberizi i Sydkivu.

– Mitt liv är svårt, jag har inga föräldrar, jag bor med min mormor. Min mamma dog när jag föddes, pappa dog när jag var två månader. 

Modern dog i barnsäng. ”Christine” överlevde sin förlossning, men vet inte hur hon ska kunna ta hand om sin son.  

– Jag kom hit för att få hjälp för att jag blev våldtagen på åkern. Det var i mars, jag var själv på åkern för min mormor var sjuk. 

Hennes mormor tog henne till en vårdcentral när hon inte fick mens.

– Jag vet inte hur jag ska låta det här barnet växa upp och hur han ska klara sig. Jag gick bara två år i skolan för min morbror betalade och sedan dog han. Jag har inga syskon, mamma födde bara mig. Jag har ett svårt liv. Att äta är svårt. Jag har ofta inte mat för dagen. Jag tänker på, usch, hur det blev, min uppväxt som blev så dålig, och jag har fått detta barnet och jag har inte ens kläder, hur ska det gå? Det tänker jag mycket på, men jag försöker att liksom lugna mig. Jag är ändå tacksam för att det gick bra med förlossningen. 

En annan svensk som har varit med och byggt det nya förlossningsrummet är barnmorskan Maria Hogenäs. Hon är 61 år och har jobbat heltid på Panzi i två år. Det nya projektet beskriver hon som samhällsomvälvande.

– Har man stöd under förlossningen är det ett helt annat utfall för kvinnan och barnet. Det är verkligen att förändra. Det är fredsarbete! 

På vilket sätt är det att arbeta för fred?

– Man har kunnat påvisa att vi kan ärva trauman, som efter andra världskriget. 

Att posttraumatiskt stressyndrom kan ärvas till barnet?

– Ja. Det är jätteintressant för vi måste göra oss av med det arvet. En nation, ett folk, måste göra sig av med det arvet. Och det sitter på cellnivå. 

Hur gör man det?

– Har man barnet hud mot hud så påverkar det förmågan att älska för det barnet i hela det barnets livstid och kommande generationer. Det är en aktiv handling för den här kvinnan och barnet – och för Kongo.

Flickor som har blivit utsatta för sexuellt våld behöver förberedas redan under graviditeten. 

– Vi jobbar för att de ska kunna separera barnet från våldtäkten och skapa en enhet mellan mamman och barnet. 

Förut låg de unga flickorna stilla på gynekologbänkarna bakom skynkena. I det nya rummet är de uppe och rör sig och säger vad de vill göra under förlossningen. De kan sitta på pilatesbollen, gå ut i uterummet eller få avlastning av en barnmorska genom olika metoder. För Maria Hogenäs känns utvecklingen fantastisk. 

– Det absolut starkaste är att se när de här unga flickorna föder helt annorlunda. Hur de sätter namn på sina barn och knyter an till sina barn.

Doktor Denis Mukwege säger samma sak som alltid. Det är bara en sak han vill. 

Han vill att kvinnornas smärta ska ta slut. 

Vi sätter oss mittemot varandra i soffgruppen inne på hans kontor. Han har på sig sina fyrkantiga glasögon och sin vita läkarrock. Rummet ser ut som förra gången, med skillnad för tavlan från Nobelstiftelsen som hänger innanför dörren. Nu är han aktuell med självbiografin ”Kvinnors styrka”. 

Men hur har det gått med det han ville när jag träffade honom sist? Det han ville ha då var något helt annat än priser. 

Jag frågar om han kommer ihåg vad han svarade när vi pratade om fredspriset, som han hade blivit nominerad till redan 2009 men inte fått. 

– Nej. 

Du sa att du inte ville ha det. Du sa att du inte vill ha ett pris för att stå hela dagarna och sy ihop flickor och kvinnor. 

– Men om jag får ett pris så vill jag att det ska göra att smärtan för kvinnorna ska ta slut. 

Jag frågade dig vad du ville ha istället och du sa att du vill att världen ska komma samman och avsluta våldet i Kongo. 

Mukwege bor på sjukhuset och skyddas av FN-soldater. Många i landet uppskattar inte hans aktivism och feminism och vill tysta honom. 

Efter en attack mot hans hus och familj år 2012 lämnade han Kongo. Men när kvinnorna samlades utanför sjukhuset varje fredag och sålde frukt och grönsaker för att få ihop pengar till flygbiljetten för att han skulle komma tillbaka ångrade han sig. 

– Jag blev helt förkrossad. Vad starka de är!

Folk sa att det är väldigt farligt för honom i Kongo, men han tycker inte att det går att väga hans liv mot liven av tusentals kvinnor. 

– Jag är inte viktigare än dem. När jag är här får kvinnorna hopp, de känner att det är möjligt. Syftet är inte att vara vid liv, syftet är att använda vad jag har för att förbättra livet för andra.

Det han önskar sig av världen är inte pengar, utan en Greta Thunberg som kräver handling. 

– Ja, vi kan göra saker med pengar, men det är viktigare att prata om det om vi ska nå förändring. Folk ska förstå att situationen i Kongo är värre nu. Hur människor dödar varandra, det är slakt. Nu ser jag att antalet våldtäkter av barn går upp, där det är strider mellan miliser och regeringsstyrkor går antalet upp. Men det är inte för sent att försöka prata om det och försöka göra en förändring.

Han menar att förändringen måste göras även för klimatet, eftersom att mineralen kobolt som behövs till elbilar finns i den kongolesiska marken. Vår vardag är beroende av modern teknik och fungerar inte utan Kongo. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Känner du att den rika världen är en del av konflikten, genom att vi har mineraler i våra mobiltelefoner?

– Jag tror att världens tystnad är så problematisk. Jag kan inte förstå, Magda, att med all information som har nått världen, varför får den inte människor att agera? Och här tror jag att det finns en koppling. Vi alla använder mobiler, så när folk ger intrycket av att de inte vill höra om Kongo, så är det för att de inte kan leva utan sin telefon, eller sin elbil. De vill tänka att det här har inget med mig att göra, jag är ingen våldtäktsman. Men varför reglerades handeln med diamanter, varför inte med coltan, varför inte med kobolt, varför inte?

Varför inte?

– För att när du pratar om diamanter drabbar det bara några från aristokratin, men när du pratar om telefoner … alla har telefoner. 

Hans ögon möter mina med en blick som vill nå fram till världen och få slut på smärtan. 

– Alla unga har telefoner, de skulle kunna göra en revolution. Men någon behöver initiera den här kampanjen. Jag ensam kan inte stoppa det här, men om vi är två eller tre kanske vi kan göra en förändring?

Fotnot: ”Florence”, ”Rose”, ”Josephine”, ”Christine” och ”Joseph” är fingerade namn och personerna heter egentligen någonting annat.

Magda Gad var i år nominerad till Stora Journalistpriset i kategorin ”Årets röst”. Hon har tidigare fått priser för sin journalistik, år 2017 fick hon Stora journalistpriset i klassen ”Årets förnyare”, 2018 tilldelads hon tv-priset Kristallen i kategorin ”Årets förnyare”, 2020 vann hon Årets dagstidning i kategorin ”Ljud och Bild” för minidokumentärerna om talibanerna i Afghanistan.

Om reportaget: För nio år sedan var Magda Gad i Kongo och skildrade hur våldtäkter, tortyr och förnedring används som vapen i kriget – och att majoriteten av offren är barn. Nu har hon återvänt.