Nya ord i svenskan: Är de ett PR-trick eller verklig språkutveckling?

Handelsbazooka, broark och balkongkraftverk. Det är några av orden på 2025 års nyordlista. Om de kommer att få fäste i svenskan återstår att se, men om man tittar på tidigare års nyordslistor, från 1986 och framåt, ser chanserna ganska små ut.

Visst finns det många välbekanta uttryck, som namn på nyhetshändelser som ”hiv” (1987), ”webbplats” (1995) eller ”e-sport” (2013). Andra, som ”att ligga i framkant” (1995), har blivit så etablerade att de flesta förmodligen glömt varifrån de kom.

Men när träffade du senast på en ”cowboykirurg” (1992)? Har någon faktiskt använt ordet ”umarell” (2024) på riktigt? Och vad betyder egentligen ”Bamseteorem” (2011)?

Mikael Parkvall, språkvetare vid Stockholms universitet, anser att listorna mer fungerar som krönika än språkvetenskap.

”Det har inget som helst vetenskapligt värde, och det är vad jag tror – eller är rädd för att folk tror – att det har,” säger han.

”I grund och botten är det ett PR-jippo, men min känsla är att folk uppfattar det som ’Åh, nu har svenskan berikats med 27 nya ord som vi inte kunde uttrycka för ett år sedan.'”

Han menar också att det finns en viss tendens i urvalet. Det finns gott om tidstypiska ord som ”plastbanta” (2014), ”klimatneutralt vin” (2010) eller ”köttnorm” (2014). Men sällan hittar man exempel på grövre vokabulär, och knappast några trollord som ”batikhäxa” eller ”skäggbarn”.

”Då blir man lite fundersam. Vad är egentligen avsikten här? Ska vi styra språket eller ska vi dokumentera språket?” säger Parkvall.

Medelklassens ordlista

Många av orden är relaterade till kontorsarbete, som ”vobba” (2011), ”knytkonferens” (2011), ”hybridmöte” (2021) eller ”portföljfax” (1989). Parkvall menar att det är en konsekvens av att medelklassen oftare uttrycker sig i skrift och att de läser de tidningar varifrån många av orden hämtas.

Vissa nyord kommer direkt från en person eller organisation som aktivt försökt lansera nya uttryck, som RFSU:s ”klittra” (2014) eller företagsforskaren Micael Dahléns ”förventningssamhälle” (2008) och ”förväntis” (2011).

”Ett som faktiskt lyckats är begreppet ’utanförskap’, som lanserades av politiska skäl av borgerligheten. Men när folk medvetet har satsat på att lansera ett ord är det väldigt sällan det lyckas. När det har lyckats är det ofta mer eller mindre en slump,” säger Mikael Parkvall.

Språkrådets nyordslistor fungerar som ett tidsdokument över samhällsutvecklingen, men många av orden blir aldrig en naturlig del av språket. Bland de mer udda exemplen från tidigare år finns ”alfaorm” (1994), ”spermtvätt” (2004) och ”zombifiering” (2013).

För språkvetare representerar fenomenet en intressant spänning mellan språkets naturliga utveckling och försök att aktivt påverka dess riktning. Medan vissa ord som ”swisha” eller ”googla” snabbt blir en del av vardagsspråket, försvinner majoriteten lika snabbt som de dykt upp.

”Språk utvecklas organiskt genom användning, inte genom beslut”, påpekar Parkvall. ”Det är användarna, inte experterna eller institutionerna, som i slutändan avgör vilka ord som överlever.”

Trots kritiken fortsätter nyordslistorna att vara en populär årlig tradition som väcker diskussion kring språk och samhällsutveckling. De speglar trender, teknologiska framsteg och samhällsdebatter, även om många av orden aldrig tar steget från lista till levande språk.

Om något år kommer vi att se om ord som ”handelsbazooka”, ”broark” och ”balkongkraftverk” har lyckats ta sig in i vardagsspråket, eller om de, likt många av sina föregångare, kommer att hamna i språkhistoriens glömska.