Opinionsläget står stilla trots regeringens miljardsatsningar
Trots intensiva budgetutspel, ett spänt omvärldsläge och heta debatter i sociala medier visar sig väljaropinionen anmärkningsvärt stabil. Inför kvällens partiledardebatt i Agenda står de politiska blocken kvar på i princip samma nivå som tidigare, med samtliga förändringar inom den statistiska felmarginalen.
Oppositionens övertag kvarstår dock, vilket måste betraktas som oroande för regeringen. Detta trots att Tidöpartierna presenterat en expansiv budget där nästan 50 miljarder kronor riktas direkt till att stärka hushållens ekonomi. Men effekterna av dessa satsningar har ännu inte nått ut till väljarna på ett påtagligt sätt.
Många svenska hushåll känner fortfarande av ekonomisk press, och den utbredda pessimismen i samhället missgynnar regeringspartierna. Den senaste Novus-undersökningen visar att hela 61 procent av väljarna anser att Sverige är på väg i fel riktning – en opinion som Tidöpartierna måste vända om de ska ha en chans att sitta kvar i Rosenbad efter nästa val.
För Moderaterna är läget särskilt utmanande. Partiet har inte legat på så låga nivåer i oktober året före ett val sedan 1978, vilket signalerar att Ulf Kristerssons parti står inför ett omfattande arbete för att återvinna väljarnas förtroende.
Centerpartiet kämpar i motvind
Ett annat parti som har anledning att känna oro är Centerpartiet. När Anna-Karin Hatt valdes till partiledare fanns stora förväntningar på en tydlig ”Hatt-effekt” som skulle lyfta partiet ur dess svacka. Partistrategerna hoppades att hon skulle attrahera så kallade ”Magda-moderater” och förvandla dem till ”Hatt-sossar” – välutbildade och resursstarka liberala storstadsväljare som skulle föredra Hatt framför Socialdemokraternas Magdalena Andersson.
Men några sådana tendenser syns inte i opinionsmätningarna. Tvärtom visar data att Centerpartiet fortsätter att tappa väljare till Socialdemokraterna, en trend som varit märkbar under större delen av mandatperioden.
En grundläggande förklaring till Centerpartiets utmaningar är svårigheten att göra sig relevanta som det minsta oppositionspartiet. Ytterligare en försvårande faktor är partiets svaga stöd i samtliga sakfrågor – något som Anna-Karin Hatt är väl medveten om, vilket förklarar hennes betoning på behovet av sakpolitisk förnyelse.
Men även om partiet skulle satsa alla sina resurser på att utveckla sin sakpolitik, kvarstår problemet att de saknar en tydlig strategi för hur de ska få igenom sina förslag. Det enda tydliga beskedet Hatt har gett är att all form av samverkan med Sverigedemokraterna är utesluten, med hänvisning till SD:s människosyn.
Denna position markerar att partiet tycks ha övergivit sin tidigare insikt om riskerna med att göra motståndet mot ett annat parti till sin främsta profilfråga. Med elva månader kvar till valet har mycket ännu hunnit förändras, men om Centerpartiet blir det minsta partiet på Magdalena Anderssons sida hamnar de i ett prekärt förhandlingsläge vid en eventuell vänstermajoritet – särskilt om deras mandat inte ens skulle behövas för att bilda regering.
Kvällens partiledardebatt i Agenda blir därför ett viktigt tillfälle för samtliga partiledare att försöka bryta dödläget i opinionen och presentera en övertygande väg framåt för Sverige – en nation där majoriteten av väljarna för närvarande känner oro för landets riktning trots regeringens ambitiösa ekonomiska satsningar.
13 kommentarer
Statsmaktens kommunikationsstrategi har uppenbarligen inte haft önskad effekt.
En stabil men missnöjd väljarmassa är svårare att påverka än en som växlar mellan hopp och oro.
Ja, det verkar som viljan att göra förändring finns, men vad det är har inte blivit tydligt.
Detta är ett stängsel för de rådande partierna, oavsett om det är Moderaterna eller Socialdemokraterna.
Det här är inte oväntat. Regimen har verkligen misslyckats med att kommunicera sina satsningar på ett tydligt sätt.
Väljer man bort helt? Eller går det åt andra håll med väljarmiljön?
Det är ett klart oroande skylt för regeringen om de inte når väljarna med fördelarna av sina satsningar.
Inflationen och löneökningarna har kanske inte riktigt hunnit upp när väljarna känner av hushållens ekonomiska press.
Jag undrar om det är psykologin även som spelar in – många känner sig fortfarande osäkra trots satsningar.
Enligt min mening är väljarna trötta på både meddelande och verkligheten. Helt enkelt inte känner för att svänga tillbaka.
Det här läter som att människor får lusten att rösta mot istället för för något.
Ja, det kan vara en av anledningarna till varför oppositionen har fördel.
Om väljare känner sig pressade ekonomiskt, spelar inte budgetens mimegasker lika mycket roll.