1. Nobelpriset 1974: En kontroversiell hemmaplanseger
År 1974 tilldelades Nobelpriset i litteratur de svenska författarna Harry Martinson och Eyvind Johnson, en händelse som utlöste en våg av kritik i den svenska pressen. Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter beskrev beslutet som ett återfall i nationalism och provinsialisering, medan Sven Delblanc i Expressen förutspådde ett globalt hånfullt skratt då de två författarna inte ansågs vara tillräckligt översatta. Kritiken riktade sig mot både författarnas litterära meriter och lämpligheten i att Svenska Akademien belönade sina egna medlemmar. Även Sven-Eric Liedman i Göteborgs-Tidningen ansåg att författarna var "förfärligt passé". Dokumentären "Harry och Eyvind – Nobelpriset som förstörde allt" från SVT belyser den uteblivna glädjen hos pristagarna vid tillkännagivandet, vilket ytterligare understryker den spända atmosfären kring utnämningen.
2. Alternativen och Lundkvists motstånd
Nobelkommittén hade flera andra kandidater på sin lista. Deras första förslag var ett delat pris till Nadine Gordimer och Doris Lessing, följt av Saul Bellow, ensam eller tillsammans med Norman Mailer. Eugenio Montale var också ett alternativ. Akademiledamoten Artur Lundkvist förespråkade starkt Gordimer och Lessing, vilka senare skulle få priset 1991 respektive 2007. Lundkvist hade redan 1972 motsatt sig ett Nobelpris till Johnson och Martinson, just på grund av deras svenska tillhörighet och medlemskap i Akademien. Han ansåg att det skulle skada prisets anseende att belöna sina egna.
3. Gierows pådrivande roll och motivering
Karl Ragnar Gierow, Nobelkommitténs ordförande, spelade en avgörande roll i att bana väg för ett svenskt Nobelpris. Han argumenterade kraftfullt för att de tre svenska kandidaterna – Martinson, Johnson och Vilhelm Moberg (som avled samma år) – höll hög konstnärlig klass och var värdiga priset. Gierow menade att det skulle vara fel att utesluta svenska författare från diskussionen, och att det i så fall skulle dröja överskådlig tid innan en svensk författare skulle kunna bli aktuell. Han ansåg att de svenska kandidaterna var jämförbara med både de övriga nominerade och tidigare pristagare. Gierow erkände visserligen risken för internationell kritik, men betonade samtidigt att Akademiens beslut inte borde styras av andras åsikter.
4. Prismotiveringen och nomineringsprocessen
Harry Martinson fick Nobelpriset för "en författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos", medan Eyvind Johnson belönades för "en berättarkonst, som i frihetens tjänst spänner över länder och tidsåldrar". Båda författarna kom från enkla förhållanden och hade, enligt Gierow, berikat litteraturen med sina unika erfarenheter. Nomineringarna till priset kom från akademiledamöterna Johannes Edfelt och Pär Lagerkvist, samt från tre utländska professorer. År 1972 beslutade Akademien att ingen medlem i Nobelkommittén kunde nomineras till priset, vilket ledde till att Eyvind Johnson lämnade kommittén.
5. Efterdyningarna och Martinsons tragiska öde
Den hårda kritiken som följde på Nobelpriset 1974 har pekats ut som en bidragande faktor till Harry Martinsons självmord 1978. Händelsen kastade en mörk skugga över priset och väckte frågor om Akademiens omdöme och hantering av situationen. Gierows argumentation om att Akademiens val inte borde påverkas av yttre tryck framstår i efterhand som problematisk, särskilt med tanke på de tragiska konsekvenserna. Debatten om huruvida ett svenskt Nobelpris var lämpligt fortsatte att rasa, och diskussioner om hur man skulle undvika liknande situationer i framtiden tog fart.
6. Regeländring och framtidsperspektiv
Akademiens beslut 1972 om att ingen medlem i Nobelkommittén kunde nomineras till priset var ett försök att förebygga intressekonflikter. Gierow påpekade dock att frågan om huruvida en akademiledamot överhuvudtaget kunde få priset var något man borde beakta redan vid invalet. Nobelpriset 1974 förblir en kontroversiell händelse i Akademiens historia och fungerar som en påminnelse om de svårigheter och utmaningar som kan uppstå när nationella intressen och litterära bedömningar kolliderar. Händelsen har otvivelaktigt påverkat Akademiens framtida arbete och bidragit till en ökad medvetenhet om vikten av transparens och objektivitet i Nobelprocessen.
