Hur svenska soldater har lärt sig drönarkrigsföring

I den gråa dimman över Livgardets övningsområde utanför Stockholm hovrar en liten spaningsdron. Det dröjer inte länge förrän den har lokaliserat sitt mål – ett bepansrat fordon. Plötsligt dyker en attackdron ner mot målet med ett ilsket surrande.

Drönare har blivit en självklar del av Livgardets övningar. Det handlar om att upptäcka, hindra och i slutändan förstöra fienden – men också att skydda sig mot drönare.

Mycket av kunskapen kommer från när enheten utbildade ukrainska soldater i Storbritannien inom ramen för operation ”Interflex”. Många av ukrainarna kom direkt från frontlinjen och kunde dela med sig av sina erfarenheter av drönarkrigföring.

De svenska soldaterna visade sig vara snabblärda. Inom kort utbildade Livgardets officerare personal från andra länder.

”Under operationen skulle jag ödmjukt vilja säga att vi var överlägset bäst,” säger officer Jacob.

I Ukraina orsakar drönare omkring 80 procent av förlusterna, på båda sidor. Landet har tvingats anpassa sig snabbt och har byggt upp en hel drönarindustri från grunden.

En kommande rapport från Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien visar att mobiliseringen varit möjlig tack vare tusentals små aktörer – småföretagare och volontärer i garage – snarare än stora vapenindustrier.

Livgardet har tagit lärdom av detta. Det handlar om att experimentera och bygga själv med hjälp av 3D-skrivare. De har haft stor nytta av enhetens deltidsanställda, varav många är civilingenjörer eller studenter.

Detta tankesätt bryter med traditionen inom försvaret, där ny utrustning vanligtvis införs genom stora upphandlingar som sträcker sig över flera år. I stället handlar det nu om snabb anpassning och kreativitet.

Tanken är att alla ska kunna flyga drönare. Attackdrönare kräver viss specialistkunskap, men en enkel spaningsdron ska i princip vilken soldat som helst kunna hantera.

”Alla som är födda någon gång efter 1970 har hållit i en PlayStation-kontroll,” säger officer Gustav, och syftar på att steget till att manövrera en drönare inte är särskilt långt för många.

Drönarkrigföringen innehåller också en annan dimension – en ny sorts krigföring där drönare kan hitta dig inne i hus och värn. Soldater lever i ständig rädsla för det vinande propellerljudet från en självmordsdrönare.

”Ukrainarna beskriver det skämtsamt som den nya Stuka-bombaren,” säger officer Jacob, med hänvisning till Nazitysklands ylande störtbombare under andra världskriget.

”De har motåtgärder som ibland är ganska enkla, och ibland mer tekniskt avancerade. Den psykologiska delen är svår att förbereda sig för. Det kommer att bli ett katt-och-råtta-spel även för oss om vi hamnar i krig.”

Utvecklingen av drönarteknik sker nu i ett rasande tempo, både inom försvaret och bland civila aktörer. Erfarenheterna från Ukraina visar att traditionella militära strukturer ibland kan vara för långsamma för att möta den snabba tekniska utvecklingen.

Detta har lett till att Livgardet nu arbetar med en bredare approach, där kunskap från olika källor integreras i utbildningen. Särskilt värdefulla är erfarenheterna från verkliga stridssituationer i Ukraina, där drönare har visat sig vara ett kostnadseffektivt vapen som drastiskt förändrat stridsbilden.

Samtidigt utvecklas motåtgärder. Olika typer av störningsutrustning, fysiska skydd och taktiska anpassningar testas kontinuerligt. Mycket handlar om att hitta en balans mellan offensiva och defensiva förmågor i en typ av krigföring som saknar historiskt motstycke.

Livgardets arbete med drönarförmågor representerar ett viktigt steg i Sveriges försvarsförmåga, särskilt med tanke på landets nyligen inledda NATO-process och det förändrade säkerhetsläget i Europa.

Drönarkrigföring är inte längre science fiction eller något som endast förekommer i avlägsna konflikter – det är en realitet som även det svenska försvaret måste förhålla sig till och utveckla sin förmåga inom.