Mitt i januari svepte ett kraftigt väderomslag över Tärnafjällen, med plusgrader och regn som följd. Detta ledde till bildandet av en hundratals meter lång ispropp i Tärnaån, vilken i sin tur skapade en naturlig damm som orsakade omfattande översvämningar. Länsväg 1115 spolades bort på flera ställen och ett antal hus förstördes. Tre hushåll på Oltokholmen isolerades, däribland Åke Samuelssons gård. Samuelsson lyckades rädda sin fru genom att transportera henne över de översvämmade områdena med traktor, men blev själv strandsatt när vägen kollapserade. Hans fru bor nu på hotell för att kunna fortsätta arbeta. Situationen är påfrestande för de drabbade, särskilt med tanke på den utdragna processen och ovissheten kring framtiden.
Veckan efter översvämningen präglades av en komplicerad ansvarsfördelning mellan olika myndigheter och aktörer. Trafikverket hänvisade initialt till Länsstyrelsen, som de menade hade det övergripande ansvaret för isproppen och dess konsekvenser. Länsstyrelsen å sin sida förnekade detta ansvar och hänvisade tillbaka till kommunen. Lina Andersson, biträdande beredskapsdirektör på Länsstyrelsen Västerbotten, betonade att de inte hade någon pågående hantering av situationen och ifrågasatte vem som påstått att de hade ansvaret. Hon tillade att Länsstyrelsen haft kontinuerlig kontakt med Trafikverket, vars bedömning var att ingen åtgärd kunde vidtas. Denna bedömning hade Länsstyrelsen ingen anledning att ifrågasätta.
Under tiden fortsatte vattnet att erodera länsvägen, vilket ytterligare försvårade situationen för de isolerade hushållen. Trafikverkets projektledare, Roger Sundin, förklarade att så länge isproppen kvarstod i Tärnaån var det osannolikt att länsvägen kunde öppnas. En provisorisk lösning med en trumma planerades för att möjliggöra åtminstone begränsad framkomlighet för de drabbade. Sundin erkände brister i myndigheternas krishantering och uttryckte förståelse för de boendes kritik. Utan en fungerande lösning riskerade de strandsatta att bli kvar i sina hem i veckor, kanske till och med månader.
Åke Samuelssons berättelse illustrerar den akuta situationen och de personliga tragedier som översvämningarna orsakat. Att bli tvungen att lämna sitt hem och leva i ovisshet skapar en enorm stress och oro. Hans frus situation, att bo på hotell för att kunna arbeta, visar också på de praktiska svårigheter som översvämningarna medför. Det är tydligt att en snabb och effektiv lösning är avgörande för att återställa normaliteten för de drabbade familjerna.
Den komplicerade ansvarsfördelningen mellan myndigheterna har bidragit till att försena hjälpinsatserna. Den bristande kommunikationen och otydligheten kring vem som har ansvaret för att hantera situationen har skapat frustration och förtvivlan hos de drabbade. Det är uppenbart att en tydligare struktur och bättre samordning mellan myndigheterna krävs för att kunna hantera liknande kriser i framtiden. En översyn av befintliga rutiner och ansvarsfördelning är nödvändig för att säkerställa en snabbare och mer effektiv respons vid framtida katastrofer.
Den provisoriska lösningen med en trumma representerar ett första steg mot att återställa åtminstone en minimal framkomlighet för de isolerade hushållen. Men det är viktigt att betona att detta endast är en temporär åtgärd. En långsiktig lösning kräver att isproppen avlägsnas och att länsvägen repareras. Det är också viktigt att dra lärdomar av denna händelse för att förbättra beredskapen inför framtida naturkatastrofer. En grundlig utredning av händelseförloppet och myndigheternas agerande är nödvändig för att identifiera brister och implementera förbättringar i krishanteringen.
