Den växande gängkriminaliteten bland barn under 15 år och debatten om sänkt straffmyndighetsålder
Sverige står inför en oroande trend där allt fler barn under 15 år dras in i gängkriminalitet och används för att begå grova brott, inklusive mord och mordförsök. Statistiken från åklagarmyndigheterna visar en dramatisk ökning av antalet barn under 15 år som misstänks för inblandning i mordärenden. Bara under förra året var siffran 120, en nästan tredubbling jämfört med 46 barn år 2023. Denna utveckling har väckt en intensiv debatt om hur samhället bäst ska hantera denna komplexa problematik. Tidöavtalet har resulterat i en utredning som ska undersöka möjligheten att sänka straffmyndighetsåldern i Sverige, en fråga som väcker starka känslor och delade meningar.
I nuläget kan barn under 15 år inte dömas till straff, även om de begår allvarliga brott. Istället kan de placeras på låsta HVB-hem, men dessa institutioner har visat sig otillräckliga för att hantera problemet. Områdespoliser, som Stefan Larsson, vittnar om hur barn ofta rymmer från dessa öppna avdelningar, vilket gör polisens arbete ineffektivt. Larsson menar att det behövs kraftfullare åtgärder, som ungdomsfängelser, för att hålla dessa barn borta från den kriminella miljön och förhindra att de fortsätter att begå brott. Han anser att de nuvarande verktygen inte räcker till för att hantera den eskalerande situationen.
Debatten om sänkt straffmyndighetsålder är polariserad. Flera barnrättsorganisationer, däribland BRIS, Rädda Barnen och Barnombudsmannen, uttrycker stark kritik mot förslaget. De menar att en sänkning skulle innebära en fundamental förändring av synen på barn inom rättsväsendet och strida mot barns rättigheter. Anna Dorrian, barnrättsjurist på BRIS, betonar att en sådan förändring skulle vara exceptionell och få långtgående konsekvenser. Även socionomer, som Emma Nord, som har arbetat med barn inblandade i grov brottslighet, är kritiska. Nord poängterar att barn som begår brott ofta själva är offer för förövare och att det inte är en naturlig miljö för barn att vara inlåsta och separerade från sina familjer.
Det centrala argumentet mot en sänkt straffmyndighetsålder är att barn, särskilt i unga år, inte har den kognitiva mognaden eller förmågan att fullt ut förstå konsekvenserna av sina handlingar. Kritiker menar att fokus istället bör ligga på att stärka det förebyggande arbetet och ge dessa barn det stöd och den hjälp de behöver för att bryta sig loss från kriminaliteten. De betonar vikten av att ta itu med de bakomliggande orsakerna till att barn hamnar i gängmiljöer, såsom social utsatthet, bristande föräldrastöd och brist på meningsfulla aktiviteter.
Å andra sidan argumenterar förespråkarna för en sänkt straffmyndighetsålder att det är nödvändigt för att skydda samhället från allvarlig brottslighet och för att ge tydliga signaler om att brott inte tolereras, oavsett ålder. De menar att det nuvarande systemet inte är tillräckligt effektivt för att avskräcka unga från att begå brott och att det är viktigt att kunna hålla farliga individer borta från samhället, även om de är under 15 år. De hävdar också att en sänkt straffmyndighetsålder skulle kunna ge unga kriminella tillgång till mer specialiserade insatser inom kriminalvården, vilket skulle kunna öka chanserna för rehabilitering.
Frågan om sänkt straffmyndighetsålder är komplex och mångfacetterad. Den kräver en noggrann avvägning mellan behovet av att skydda samhället och behovet av att skydda barns rättigheter. Det är viktigt att beakta både de kortsiktiga och långsiktiga konsekvenserna av en sådan förändring och att säkerställa att alla åtgärder som vidtas är evidensbaserade och i linje med internationella konventioner om barns rättigheter. Regeringens utredning kommer att spela en avgörande roll i att belysa de olika aspekterna av denna kontroversiella fråga och förhoppningsvis bidra till en konstruktiv och informerad debatt.
