Naturvårdsverket har lagt fram ett förslag till ny älgförvaltning som syftar till att säkerställa en viss miniminivå av älgbeståndet i hela landet. Förslaget introducerar ett koncept kallat ”Jaktmin”, som anger ett minsta långsiktigt jaktuttag av älg per 1000 hektar. Detta jaktuttag ska baseras på den lokala älgpopulationens storlek, tillgången på foder och förekomsten av stora rovdjur som varg och björn. Förslaget betonar vikten av en tillräckligt hög älgtäthet i områden med rovdjur för att säkerställa deras föda. Detta nya förvaltningssystem syftar till en mer balanserad och hållbar älgpopulation över hela landet.
LRF riktar dock skarp kritik mot förslaget och menar att det avviker kraftigt från tidigare diskussioner och gör det omöjligt att balansera olika intressen, såsom markägares, jägares och samhällets behov. LRF:s ordförande, Palle Borgström, varnar för ökade betesskador som hämmar skogstillväxten och minskar skogens förmåga att absorbera koldioxid. Enligt LRF skulle skogen kunna binda ytterligare 12 miljoner ton koldioxid årligen om betesskadorna minskade enligt uppsatta mål. Organisationen uttrycker också oro för en ökad risk för viltolyckor om Naturvårdsverkets förslag genomförs.
Den centrala konflikten i förslaget handlar om att balansera behovet av en livskraftig älgpopulation för rovdjur och jakt, samtidigt som man minimerar de negativa effekterna av betesskador på skogsbruket. Naturvårdsverkets fokus ligger på att säkra älgstammens långsiktiga överlevnad och att erbjuda jaktmöjligheter, medan LRF prioriterar att minimera de ekonomiska och miljömässiga konsekvenserna av betesskador. Båda parter erkänner älgens betydelse, men deras prioriteringar skiljer sig åt, vilket leder till en komplex och utmanande diskussion om hur älgförvaltningen ska utformas.
Naturvårdsverket framhåller älgens betydelse för både jakt och rekreation, och poängterar att älgjakten har en särställning i den svenska jaktkulturen. Myndigheten erkänner också älgens kulturella värde och dess betydelse för människors naturupplevelser, och refererar bland annat till SVT:s populära program ”Den stora älgvandringen” som ett exempel på älgens starka närvaro i det svenska samhället. Detta visar att älgen har en bredare betydelse än enbart som jaktbyte och att dess närvaro i naturen uppskattas av många.
LRF:s kritik bygger på de potentiella ekonomiska och miljömässiga konsekvenserna av en för stor älgpopulation. Deras argumentation fokuserar på de negativa effekterna av betesskador på skogsbrukets produktivitet och skogens förmåga att binda koldioxid, vilket är en viktig faktor i kampen mot klimatförändringar. De menar att förslaget riskerar att prioritera älgens behov framför skogsbrukets och därmed indirekt bidra till ökade koldioxidutsläpp. Detta perspektiv belyser den komplexa avvägningen mellan olika intressen i älgförvaltningen.
Sammanfattningsvis föreslår Naturvårdsverket en ny älgförvaltning med fokus på att säkra en miniminivå av älgbeståndet genom att införa ”Jaktmin”. Förslaget tar hänsyn till rovdjursförekomst och fodertillgång, men kritiseras starkt av LRF som menar att det riskerar att öka betesskador och därmed minska skogens koldioxidupptag samt öka risken för viltolyckor. Konflikten kretsar kring balansen mellan en livskraftig älgpopulation, jakt, rovdjurs behov, och skogsbrukets intressen. Både Naturvårdsverket och LRF erkänner älgens betydelse, men deras prioriteringar skiljer sig åt och skapar en komplex debatt om den framtida älgförvaltningen.
