Språkspärr – när rädslan hindrar oss från att tala vårt eget språk

Fenomenet språkspärr, ett begrepp som introducerades av den norska socionomen Jane Juuso, beskriver situationen där en person hindras från att tala ett språk som hen egentligen behärskar. Det är inte bristande kunskap som står i vägen, utan snarare personens egna osäkerhet och negativa erfarenheter som skapar en barriär.

Juuso har utvecklat en specifik metod för att synliggöra och behandla dessa problem. Metoden skapades ursprungligen för samisktalande, men har nu expanderat och erbjuds även till meänkielitalande. Enligt planerna kommer språkspärrkurser snart även att omfatta finsktalande.

”Det handlar om att prata om vad som faktiskt orsakar låsningen. Vilka känslor gör att det känns svårt? Är det skam och varifrån kommer i så fall skammen?” förklarar Anoo Niskanen, språkfrämjare vid Institutet för språk och folkminnen (ISOF).

Niskanen betonar att en av de viktigaste aspekterna för att övervinna en språkspärr är att skapa en trygg miljö som uppmuntrar till att använda språket. ”Det allra viktigaste är att det finns en accepterande och trygg grupp där man vågar tala,” säger hon.

För att underlätta skapandet av sådana trygga rum för finsktalande har Institutet för språk och folkminnen utvecklat handboken ”Fika på finska”. Materialet fungerar som ett stöd för att starta finskspråkiga samtalsgrupper där deltagare kan diskutera vardagliga ämnen i en avslappnad miljö, liknande en vanlig fikastund.

Men varför uppstår språkspärrar från början? En viktig faktor är de upprepade erfarenheter av fördomar som riktas mot minoritetsgrupper. Psykologen Hanna Wallensteen kallar dessa för mikroaggressioner – till synes små kommentarer som över tid kan ha en betydande negativ effekt.

”Nu förstår jag inte vad ni pratar om” eller ”finska låter konstigt” är exempel på sådana kommentarer som kan verka harmlösa för den som yttrar dem, men som för den som utsätts kan förstärka känslan av utanförskap och annorlundaskap. När dessa kommentarer upprepas tillräckligt många gånger kan de leda till att personer börjar undvika att använda sitt modersmål helt och hållet.

Wallensteen rekommenderar ett proaktivt förhållningssätt när man möter sådana kommentarer. ”Du kan ge personen en chans att tänka efter och förklara vad hen menar. Om svaret är ’Jag tycker bara att ni låter så lustiga’ kanske du vill säga ifrån med: ’Det här är inte något lustigt, det här är mitt språk’.”

Språkspärr-fenomenet är särskilt relevant i Sverige där flera nationella minoritetsspråk – samiska, finska, meänkieli, romska och jiddisch – har en lagstadgad ställning men ändå kämpar med minskande användning. För många talare av dessa språk är språkspärren ett verkligt hinder som förstärks av historiska erfarenheter av diskriminering och assimileringspolitik.

Institutet för språk och folkminnen arbetar aktivt med att motverka dessa negativa trender genom olika initiativ som stärker minoritetsspråken. Språkspärrkurserna är bara ett av flera verktyg i detta arbete, men ett som adresserar en av de mest subtila men djupgående barriärerna för språkanvändning.

Genom att uppmärksamma och tala öppet om språkspärrar kan både individer och samhället i stort bidra till att skapa en mer inkluderande språkmiljö där alla känner sig trygga att använda sitt modersmål, oavsett vilket det är. Detta är inte bara viktigt för den enskilda individens välbefinnande utan även för bevarandet av den språkliga och kulturella mångfalden i Sverige.