Solbacka läroverk, en internatskola med en kontroversiell historia, kan komma att återuppstå efter att ha lagts ned 1973. Skolan blev ökänd genom Jan Guillous självbiografiska roman ”Ondskan”, där han skildrar den brutala pennalismen och ”kamratuppfostran” som präglade hans tid där. Äldre elever utövade systematiskt våld mot yngre som inte ansågs sköta sig. Guillou har tidigare uttryckt en önskan om att se skolan riven, men står nu maktlös inför planerna på att återöppna den. Han kommenterar lakoniskt att det inte är mycket han kan göra åt saken.
Initiativet till att återuppliva Solbacka kommer från Knut Pousette, som tidigare varit med och grundat Campus Manilla, en skola på Djurgården i Stockholm. Tillsammans med den tidigare rektorn för Campus Manilla har han nu ansökt om att starta en ny internatskola i Solbackas gamla lokaler. Pousette avfärdar farhågor om att den destruktiva kultur som Guillou beskrivit skulle kunna återuppstå. Han menar tvärtom att Guillous avslöjanden, både i boken och den efterföljande filmen, snarare minskar risken för att liknande missförhållanden ska upprepas.
Den nya internatskolan är tänkt att erbjuda en exklusiv utbildning, med en beräknad kostnad på omkring 300 000 kronor per elev. Det är dock viktigt att poängtera att projektet fortfarande befinner sig i ett tidigt skede och att detaljerna kring kostnader och upplägg ännu inte är fastställda. Pousette betonar de potentiella ekonomiska fördelarna för regionen, och uppskattar att en ny internatskola skulle kunna skapa upp till 100 nya arbetstillfällen. Behovet av personal dygnet runt skulle vara den primära drivkraften bakom denna sysselsättningsökning.
Guillous skildring av Solbacka i ”Ondskan” målade upp en bild av en institution präglad av rädsla och förnedring. Eleverna levde under ett konstant hot om våld från äldre elever, och skolans personal tycktes blunda för övergreppen. ”Kamratuppfostran” var i själva verket ett system av institutionaliserad mobbning, där fysisk och psykisk misshandel var vardagsmat. Guillous berättelse väckte stor uppmärksamhet och debatt när den publicerades, och bidrog till en ökad medvetenhet om problemen med pennalism och våld i skolan.
Trots den mörka historien ser Pousette en ljus framtid för Solbacka. Han tror att skolan kan återuppstå som en modern och framgångsrik utbildningsinstitution, fri från de skuggor som tidigare vilat över den. Genom att erkänna och lära av det förflutna hoppas han kunna skapa en trygg och positiv miljö för framtidens elever. Det återstår dock att se om allmänheten och framförallt tidigare elever kommer att dela hans optimism. Minnet av den brutala ”kamratuppfostran” lever kvar, och det kommer att krävas betydande ansträngningar för att återupprätta Solbackas rykte.
Återöppnandet av Solbacka väcker en rad frågor om hur man ska förhålla sig till skolans kontroversiella historia. Kan man verkligen sudda ut det förflutna och skapa en nystart? Eller kommer minnet av övergreppen att fortsätta att kasta en skugga över skolan? Det är en komplex och känslig fråga, och svaret kommer sannolikt att variera beroende på vem man frågar. För Jan Guillou, som själv upplevde Solbackas mörka sida, är det tydligt att såren från det förflutna fortfarande är öppna.
