År 2019 publicerades den uppmärksammade SWEPIS-studien, som undersökte effekterna av att sätta igång förlossningar i graviditetsvecka 41 jämfört med den tidigare praxisen att vänta till vecka 42. Studien visade en tydlig minskning av antalet dödfödda barn och spädbarnsdödlighet när förlossningar inducerades tidigare. Sex barn avled i studien, samtliga i gruppen som skulle igångsättas i vecka 42. Detta ledde till att studien avbröts i förtid av etiska skäl, då det ansågs oacceptabelt att fortsätta med den befintliga praxisen. SWEPIS-studiens resultat fick stor genomslagskraft och ledde till ett nationellt paradigmskifte inom förlossningsvården.
I kölvattnet av SWEPIS implementerade majoriteten av Sveriges förlossningskliniker nya rutiner för igångsättning och övervakning av gravida kvinnor. Tidigare igångsättning, i vecka 41, blev den nya normen. Detta innebar ett skifte från en mer avvaktande strategi till en mer proaktiv hantering av graviditeter som närmade sig fullgången tid. Förändringen syftade till att minimera riskerna för både mor och barn i graviditetens slutskede. Den nya praxisen innebar också en ökad medvetenhet kring vikten av noggrann övervakning och tidiga interventioner.
För att utvärdera effekterna av de nya rutinerna genomförde forskare en jämförande studie av andelen dödfödda barn och spädbarnsdödlighet (inom fyra veckor efter förlossning) under perioderna 2017-2019 (före rutinförändringen) och 2020-september 2023 (efter rutinförändringen). Resultaten var anmärkningsvärda: en minskning av dödsfall med hela 47 procent observerades efter implementeringen av de nya rutinerna. Antalet barn som dog i magen eller under sin första levnadsmånad sjönk från 1,7 per 1000 födslar till 0,9 per 1000 födslar. Denna signifikanta minskning bekräftade SWEPIS-studiens slutsatser och gav ytterligare stöd för den nya praxisen med tidigare igångsättning.
Trots de positiva resultaten kvarstår vissa frågetecken. Variationer i implementeringen av de nya rutinerna mellan olika regioner gör det svårt att med säkerhet fastställa den exakta orsaken till den minskade dödligheten. Är det den tidigare igångsättningen i sig, eller är det ökad övervakning och kontroll i graviditetens slutskede som är den avgörande faktorn? Studien kan inte entydigt besvara denna fråga, men den visar tydligt att de förändringar som genomförts har lett till en markant förbättring av utfallet för både mor och barn. Ytterligare forskning behövs för att kunna optimera rutinerna och säkerställa bästa möjliga vård för alla gravida kvinnor.
En farhåga kring tidigare igångsättning har varit en potentiell ökning av antalet akuta kejsarsnitt. Studien visade en ökning av akuta kejsarsnitt med sju procent efter införandet av de nya rutinerna. Samtidigt observerades en ännu större ökning av akuta kejsarsnitt bland förlossningar i vecka 39 och 40. Detta komplicerar tolkningen av resultaten och gör det svårt att dra definitiva slutsatser om sambandet mellan igångsättning och akuta kejsarsnitt. Det finns ingen tydlig korrelation som bekräftar att tidigare igångsättning direkt leder till en ökad risk för akuta kejsarsnitt. Mer forskning krävs för att utreda detta komplexa samband och för att kunna väga risker och fördelar med olika interventionsstrategier.
Sammanfattningsvis har SWEPIS-studien och den efterföljande implementeringen av nya rutiner för igångsättning av förlossningar lett till en betydande minskning av dödsfall bland nyfödda barn i Sverige. Trots de positiva resultaten kvarstår vissa frågetecken kring den exakta orsaken till förbättringen och sambandet mellan igångsättning och akuta kejsarsnitt. Fortsatt forskning är nödvändig för att optimera vården och säkerställa bästa möjliga utfall för alla gravida kvinnor och deras barn. Den nya praxisen representerar dock ett viktigt steg framåt inom förlossningsvården och har utan tvekan räddat liv.
