Parisa Liljestrands (M), kulturminister, öppningstal på Göteborgs filmfestival möttes av burop och kritik, vilket satte tonen för en debatt om den nuvarande kulturpolitikens inriktning och dess påverkan på den svenska filmbranschen. Liljestrands uttalande om att politikens uppgift inte är att vara branschens ”bästa kompis” tolkades av många som ett tecken på bristande förståelse och engagemang för kulturens villkor. Hennes ord väckte starka reaktioner, särskilt i ljuset av den oro som råder inom kultursektorn gällande minskade anslag och en upplevd nedprioritering av kulturens betydelse. Kritiker menar att Liljestrands uttalande signalerar en distansering mellan politiken och kulturen, vilket riskerar att underminera den svenska filmindustrins framtida utveckling.
Ruben Östlund, hyllad svensk regissör och hedersordförande för filmfestivalen, riktade skarp kritik mot kulturministerns uttalande och den rådande kulturpolitiken i en debattartikel publicerad i Aftonbladet. Östlund, som för närvarande befinner sig i Budapest för inspelningen av sin nya film, poängterade i sin artikel den avgörande roll som den svenska film- och kulturpolitiken, utformad under 1960-talet, spelat för hans egen karriär och för den svenska filmens framgångar internationellt. Han menade att ingen av hans filmer hade kunnat realiseras utan det stöd och den långsiktiga vision som präglade den tidens kulturpolitik. Enligt Östlund saknas denna vision idag, och han uttryckte en oro för att den nuvarande kulturpolitiken hämmar kreativiteten och den konstnärliga utvecklingen inom svensk film.
Östlunds kritik riktade sig inte enbart mot kulturministern personligen, utan mot en bredare trend inom svensk politik där kulturen, enligt honom, nedprioriteras och inte ges den uppmärksamhet och de resurser den förtjänar. Han efterlyste en mer mogen och insiktsfull kulturpolitik, och uppmanade politiker och deras PR-avdelningar att utbilda sig i kulturens betydelse för samhället. Han betonade att en stark kultursektor är en förutsättning för ett vitalt och demokratiskt samhälle, och att det är politikens ansvar att skapa förutsättningar för kulturens utveckling och tillgänglighet. Östlunds uttalande gav ytterligare tyngd åt kritiken mot den nuvarande kulturpolitiken och skapade en bredare diskussion om dess konsekvenser.
Buropen mot Liljestrand och Östlunds skarpa kritik belyser den spänning som råder mellan den nuvarande regeringen och kultursektorn. Många inom branschen upplever en osäkerhet inför framtiden och en oro för att minskade resurser och en förändrad syn på kulturens roll i samhället kommer att få negativa konsekvenser för den konstnärliga friheten och den svenska filmens internationella konkurrenskraft. Debatten om kulturpolitikens inriktning är inte ny, men den har fått förnyad aktualitet i och med regeringsskiftet och de nedskärningar som genomförts inom kulturområdet.
Denna konflikt mellan kultursektorn och regeringen speglar en större ideologisk diskussion om statens roll i kulturlivet. Å ena sidan finns de som, likt Östlund, argumenterar för att en aktiv kulturpolitik är nödvändig för att främja konstnärlig utveckling och garantera kulturens tillgänglighet för alla. De betonar kulturens betydelse för demokratin, den kritiska tänkandet och samhällsutvecklingen. Å andra sidan finns de som menar att staten bör inta en mer tillbakadragen roll och låta marknadskrafterna styra kulturutbudet. De argumenterar för att en alltför aktiv kulturpolitik riskerar att leda till politisk styrning och inskränkningar i den konstnärliga friheten.
Oavsett vilken sida man står på i denna debatt, är det tydligt att kulturpolitikens utformning har stor betydelse för den svenska filmens framtid. Det återstår att se hur regeringen kommer att bemöta den kritik som riktats mot den nuvarande kulturpolitiken och om den kommer att vidta åtgärder för att möta kultursektorns oro. Dialogen mellan politiker och kulturutövare är avgörande för att hitta en väg framåt som säkerställer att den svenska filmen fortsätter att blomstra och bidra till ett rikt och dynamiskt kulturliv.
