Mordet i Linköping den där oktobermorgonen 2004 etsade sig fast i det svenska medvetandet som en symbol för det oförklarliga och grymma. En åttaårig pojke och en 56-årig kvinna, på väg till skola och arbete, brutalt berövade livet mitt i ett vardagligt scenario. Det obegripliga våldet chockerade en hel nation och satte igång en av de mest omfattande mordutredningarna i svensk kriminalhistoria. Trots ett massivt polisarbete, hundratals förhör och säkrat DNA-material vid brottsplatsen förblev gärningsmannen okänd. Åren gick och hoppet om att finna den skyldige började sakta ebba ut. Fallet blev till ett öppet sår i Linköpings historia, en ständig påminnelse om den dag då det otänkbara hände. Polisen fortsatte sitt arbete, men utredningen körde fast gång på gång. Man hade gärningsmannens DNA, men ingen matchning i några register. Fallet riskerade att bli ännu ett olöst mord, ett spöke som hemsökte staden och de anhöriga.
Det som till slut skulle bli nyckeln till att lösa gåtan var en teknik som vid tidpunkten var relativt ny inom brottsbekämpning: DNA-släktforskning. Peter Sjölund, en släktforskningsentusiast från Härnösand, följde fallet med stort intresse. Han hade djupgående kunskap om släktforskning och insåg potentialen i att använda DNA-teknik för att spåra släktskap och identifiera individer. Sjölund kontaktade polisen och erbjöd sin expertis, förespråkande för en metod som ännu inte prövats i Europa i denna typ av utredning. Polisen, trots initial tveksamhet, gav till slut grönt ljus för Sjölund att analysera DNA-materialet från brottsplatsen mot offentliga DNA-databaser som används för släktforskning. Det var ett riskabelt drag, men ett som skulle visa sig vara avgörande.
Sjölunds arbete var mödosamt och krävande. Han jämförde DNA-profilen från brottsplatsen med tusentals profiler i släktforskningsdatabaser, letande efter genetiska matchningar som kunde peka mot gärningsmannens släktträd. Processen var som att lägga ett gigantiskt pussel där bitarna var spridda över generationer och kontinenter. Steg för steg, matchning för matchning, började Sjölund kartlägga ett släktnätverk som ledde allt närmare den okände gärningsmannen. Han arbetade outtröttligt, driven av en önskan att bringa klarhet i fallet och ge de anhöriga ett avslut. Det var ett detektivarbete av ett helt nytt slag, där traditionell polisutredning mötte den digitala tidsåldern och släktforskningens kraft.
Genombrottet kom efter månader av intensivt arbete. Sjölund lyckades identifiera två kusiner till den misstänkte gärningsmannen genom DNA-matchningar i släktforskningsdatabaser. Dessa kusiner, ovetande om sin släktings fruktansvärda hemlighet, blev den saknade länken i kedjan. Från kusinerna kunde Sjölund sedan, med hjälp av traditionell släktforskning, rekonstruera familjeträdet och slutligen identifiera den misstänkte: Daniel Nyqvist, en man som levt ett till synes vanligt liv i Linköping, helt under polisens radar. Det var en känslosam stund för Sjölund. Efter år av ovisshet hade han äntligen ett namn, en person som kunde kopplas till det brutala dubbelmordet.
Med den nyfunna informationen kontaktade Sjölund omedelbart polisen. Samtalet var kort men laddat med betydelse. Sjölund presenterade namnet Daniel Nyqvist och förklarade hur han med hjälp av DNA-släktforskning hade lyckats identifiera honom som den misstänkte gärningsmannen. Polisen, som länge hade kämpat med att lösa fallet, reagerade med en blandning av förvåning och lättnad. Sjölunds upptäckt öppnade upp en helt ny väg i utredningen och gav nytt hopp om att äntligen kunna gripa den skyldige. Det var ett historiskt ögonblick, inte bara för Linköping utan för svensk polishistoria. För första gången hade DNA-släktforskning använts framgångsrikt för att lösa ett mordfall i Europa.
Gripandet av Daniel Nyqvist blev startskottet för den sista fasen i den långa och komplicerade mordutredningen. Nyqvist erkände så småningom morden och dömdes till rättspsykiatrisk vård. För de anhöriga till offren var det en oerhörd lättnad att äntligen få veta sanningen och se den skyldige ställas inför rätta. Sjölunds insats hyllades som avgörande för att lösa fallet. DNA-släktforskning hade visat sig vara ett kraftfullt verktyg i brottsbekämpningen och öppnade upp nya möjligheter att lösa kalla fall. Mordet i Linköping 2004 blev en milstolpe, en påminnelse om att även de mest komplicerade gåtor kan lösas med hjälp av vetenskap, envishet och ett brinnande engagemang för rättvisa.
