Psykiatrin kan inte agera på misstankar, skriver två chefspsykiatriker

Efter den senaste tidens brutala mord på två kvinnor i Rönninge och Boden har debatten om psykiatrins roll i det förebyggande arbetet intensifierats. I båda fallen har kvinnor mördats av för dem okända män, vilket väckt starka reaktioner och frågor kring samhällets skyddsnät.

I fallet i Boden framkom det via lokaltidningen NSD att den misstänkte gärningsmannen hade tvångsvårdats på psykiatrisk klinik bara dagar innan det dödliga våldet ägde rum. Uppgifterna kommer från den misstänktes mor, som i sin förtvivlan vänt sig till media.

Dessa tragiska händelser har lett till en växande diskussion om tvångsvårdens omfattning och möjligheter. Sveriges chefspsykiatriker har nu gått samman för att bemöta kritiken och förtydliga psykiatrins begränsningar i dessa sammanhang.

”Psykiatrin kan inte agera på misstanke eller obehag,” skriver landets chefspsykiatriker i ett gemensamt uttalande. De betonar att det finns tydliga juridiska ramar för när vården kan ingripa mot en persons vilja.

I uttalandet klargörs att psykiatrin aldrig kan användas som ett verktyg för att preventivt frihetsberöva människor utan både en behandlingsbar psykisk sjukdom och lagligt stöd för ingripandet. ”Ett sådant system skulle inte bara vara orealistiskt, utan också djupt rättsosäkert,” framhåller chefspsykiatrikerna.

Psykiatrikerna menar att det är ”ett grundläggande missförstånd och en farlig förenkling” att anta att psykiatrin kunde ha förutsett och förhindrat dessa mord. De avvisar därmed uppfattningen att psykiatrin skulle ha misslyckats med sitt uppdrag i dessa fall.

Enligt experter inom rättspsykiatrin finns det en problematisk gråzon mellan psykiatrins ansvar och samhällets övriga skyddsnät. Personer som uppvisar våldsbenägenhet men saknar behandlingsbara psykiatriska tillstånd faller ofta mellan stolarna i det nuvarande systemet.

Diskussionen belyser också de etiska dilemman som finns kring individens frihet kontra samhällsskydd. Lagstiftningen kring psykiatrisk tvångsvård är utformad för att i första hand skydda individens rättigheter, vilket ibland kan stå i konflikt med den allmänna säkerheten.

Flera patientorganisationer har uttryckt oro över att debatten riskerar att stigmatisera personer med psykisk ohälsa ytterligare. De påpekar att den absoluta majoriteten av personer med psykiatriska diagnoser aldrig utgör någon fara för andra.

Samtidigt har anhöriga till brottsoffren efterlyst en översyn av nuvarande lagstiftning. De menar att samhället måste kunna skydda oskyldiga människor från potentiellt farliga individer, även när dessa inte uppfyller kriterierna för psykiatrisk tvångsvård.

Dessa fall har också aktualiserat frågan om informationsdelning mellan olika myndigheter. Sekretesslagstiftningen kan ibland försvåra ett effektivt samarbete mellan psykiatrin, socialtjänsten och rättsväsendet när det gäller personer som befinner sig i riskzonen för att begå våldsbrott.

Kriminologer som följt debatten menar att det finns ett behov av att nyansera diskussionen. De betonar att det är extremt svårt att förutsäga vem som kommer att begå våldsbrott, även med de bästa riskbedömningsinstrument som finns tillgängliga.

Fallen i Rönninge och Boden har också väckt frågor om resurser inom psykiatrin. Flera vårdgivare vittnar om ett pressat läge med långa väntetider och begränsade möjligheter till uppföljning efter avslutad tvångsvård.

De närmaste veckorna väntas rättegångarna mot de misstänkta gärningsmännen inledas. Dessa processer kommer sannolikt att kasta ytterligare ljus över händelseförloppen och kanske också ge svar på frågor om huruvida tragedierna hade kunnat förhindras.