Regeringens bidragsreform möter skarp kritik från Socialdemokraterna

I september presenterade regeringen en omfattande bidragsreform som syftar till att minska utanförskap genom att skapa starkare incitament för bidragstagare att söka arbete. Reformen innebär en generell minskning av försörjningsstödet, tidigare känt som socialbidrag, där framför allt större barnfamiljer drabbas hårdast.

En central del av reformen är den nya begränsningsregel som kraftigt reducerar stödbeloppet för familjer från och med det fjärde barnet. Även mindre barnfamiljer påverkas av förändringarna, men i betydligt lägre utsträckning eftersom begränsningsregeln inte omfattar dem.

Socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) försvarar reformen i SVT:s Agenda: ”Poängen med den här reformen handlar om att människor ska gå från utanförskap, från bidrag, och hamna i arbete istället.”

Men reformen har mött skarp kritik, inte minst från Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), som identifierar tre grundläggande problem med regeringens resonemang.

”För det första fungerar det inte. Regeringens egna utredare pekar på att det ger en mycket begränsad effekt på sysselsättningen, och finanspolitiska rådet pekar på att det inte är incitament som i grund och botten saknas,” säger Stjernfeldt Jammeh.

Hon framhåller även att arbetslösheten i Sverige fortfarande är omfattande, med omkring 500 000 människor utan arbete. Detta betyder enligt henne att även om incitament skulle saknas, så finns det inte tillräckligt med arbetstillfällen för alla bidragstagare.

Den tredje och kanske mest alarmerande invändningen handlar om reformens konsekvenser för redan utsatta barn. ”Det slår otroligt hårt mot barn som redan lever under väldigt tuffa villkor,” påpekar Stjernfeldt Jammeh. Hon hänvisar till liknande reformer i Danmark, där konsekvenserna har varit försämrade skolresultat, fler avhopp från utbildningar och ökad kriminalitet bland ungdomar i utsatta familjer.

Anna Tenje motiverar reformen med att det idag inte lönar sig för stora familjer att gå från bidrag till arbete. Hon exemplifierar med att en fembarnsfamilj kan få ut 46 500 kronor i månaden efter skatt genom försörjningsstöd.

Denna siffra avfärdas dock av Stjernfeldt Jammeh som irrelevant och missvisande. Hon hävdar att det endast är ett fåtal familjer som når upp till sådana nivåer, och att den genomsnittliga utbetalningen till familjer med fyra barn eller fler i själva verket ligger kring 19 800 kronor per månad. Stjernfeldt Jammeh kallar därför regeringens politik för ”verklighetsfrånvänd”.

Detta bemöter Tenje med skarp kritik: ”Jag kan bara konstatera att det är bidragslinjen ifrån Socialdemokraterna. Det är det beskedet man ger. Man tycker inte att det är viktigt att det är mer lönsamt att arbeta än att leva på bidrag.”

Debatten belyser en grundläggande ideologisk skillnad i synen på välfärd och arbetslinje mellan regeringspartierna och oppositionen. Medan regeringen betonar ekonomiska incitament som den primära vägen till arbete, menar kritikerna att reformen snarare riskerar att fördjupa redan existerande sociala problem och drabba de mest utsatta i samhället.

Förra året fick totalt 145 000 hushåll i Sverige försörjningsstöd, vilket visar att frågan berör en betydande del av befolkningen. Experter på området framhåller att utformningen av bidragssystem alltid innebär en balansgång mellan att erbjuda grundläggande ekonomisk trygghet och att samtidigt skapa incitament för självförsörjning.

Effekterna av bidragsreformen kommer sannolikt att granskas noggrant av både forskare och myndigheter under de kommande åren för att utvärdera om den faktiskt uppnår det uttalade målet att minska utanförskapet och öka sysselsättningen bland tidigare bidragstagare.