Jordskalven i Venezuela och Colombia – finns det ett samband?

Under den senaste tiden har flera kraftiga jordskalv skakat den nordvästra delen av Sydamerika. Först drabbades Venezuela av två stora jordbävningar, därefter kom en betydande skalv i Colombia. Detta har väckt frågor om huruvida de venezolanska jordskalven på något sätt kan ha utlöst den colombianska skalven.

Enligt seismologiska experter finns det alltid en möjlighet att stora jordbävningar i ett område kan påverka närliggande geologiska system. När det gäller förhållandet mellan jordskalven i Venezuela och Colombia förklarar forskare att de stora skalven i Venezuela teoretiskt skulle kunna ha bidragit till att den colombianska jordbävningen inträffade något tidigare än den annars skulle ha gjort. Det handlar om att spänningarna i berggrunden kan ha lossnat något lättare.

Experter betonar dock att det är svårt att kvantifiera exakt hur stor denna eventuella påverkan är. Om det finns ett samband så är effekten troligen begränsad till att klockan har skyndats fram en aning. Den colombianska jordbävningen skulle ha inträffat förr eller senare oavsett, men de tidigare skalven kan möjligen ha underlättat processen något.

Jordskalv är ingen ovanlig företeelse i denna del av Sydamerika. Om man fokuserar specifikt på Colombia så visar den seismiska historiken ett tydligt mönster. Så sent som 2024 drabbades landet av en jordbävning med magnituden 7,2. Tolv år tidigare, 2012, inträffade en skalv på 7,3, och under 1990-talet registrerades två jordbävningar som båda översteg magnitud 7. Detta visar att kraftiga jordskalv är en återkommande realitet för Colombia och regionen.

Den senaste jordbävningen var visserligen något ovanligt kraftig för Colombia specifikt. Men sätter man den i ett större geografiskt perspektiv blir bilden tydligare. Längre söderut, mot Ecuador, har ännu kraftigare jordbävningar registrerats genom åren. Hela denna nordvästra kuststräcka av Sydamerika utgör alltså en zone med hög seismisk aktivitet.

Den geologiska förklaringen till denna intensiva jordbävningsaktivitet ligger i den så kallade subduktionsprocessen. I denna region pressas Nazcaplattan under den sydamerikanska kontinentalplattan. Det är ett fenomen som sker längs stora delar av Sydamerikas västkust, där havsbotten möter kontinenten.

Ur ett geologiskt perspektiv rör sig dessa tektoniska plattor förhållandevis snabbt. Den ena plattan förflyttar sig flera centimeter per år mot den andra. När plattorna fastnar i varandra, vilket är vanligt i dessa subduktionszoner, börjar enorma spänningar byggas upp i berggrunden. Dessa spänningar ackumuleras över lång tid tills berggrunden inte längre klarar av trycket. När gränsen nås släpper spänningarna plötsligt, och resultatet blir en jordbävning.

Subduktionszoner är kända för att producera några av världens kraftigaste jordbävningar. Det är just denna typ av geologisk miljö som gjorde den förödande jordbävningen och tsunamin i Indiska oceanen 2004 möjlig, liksom den japanska katastrofen 2011. Den sydamerikanska västkusten delar samma grundläggande geologiska förutsättningar.

För att sätta detta i perspektiv kan man jämföra med länder som Sverige, som befinner sig långt från någon plattgräns. Den närmaste plattgränsen till Sverige ligger mitt i Atlanten. Detta geografiska avstånd från aktiva tektoniska gränser innebär att Sverige och liknande stabila områden inte upplever samma typ av rörelser och spänningar som präglar Sydamerika.

Den senaste tidens händelser i Venezuela och Colombia påminner om den ständiga geologiska dynamiken som präglar vissa delar av världen. För befolkningen i dessa regioner är beredskap för jordskalv en nödvändig del av vardagen. Byggnadsstandarder, utbildning och katastrofberedskap är därför av avgörande betydelse i områden där jordskalv inte är en fråga om ifall, utan när.