Fornlämningsområden utgör en vital del av vårt kulturarv och är skyddade enligt lag. Dessa områden, som ofta innefattar spår av tidigare bosättningar, gravar och andra historiska lämningar, är inte bara värdefulla för vår förståelse av historien utan också för den biologiska mångfald och de ekosystemtjänster de erbjuder. Tyvärr utsätts dessa områden för skador, bland annat på grund av skogsbruk. Skogsbruksåtgärder, om de inte utförs med tillräcklig hänsyn, kan orsaka irreparabla skador på dessa känsliga miljöer. Det är därför av yttersta vikt att öka medvetenheten och kunskapen om fornlämningar inom skogsbruket och att säkerställa att alla inblandade parter följer gällande lagstiftning och riktlinjer.
Enligt kulturmiljölagen är fornlämningsområdet en juridisk del av själva fornlämningen och får inte skadas eller förändras utan länsstyrelsens tillstånd. Detta tillstånd specificerar de miljöhänsyn som ska visas gentemot den fornlämningsskyddade miljön. Trots detta visar en inventering utförd av Skogsstyrelsen att en betydande andel fornlämningsområden har skadats av skogsbruk. Av 688 inventerade områden uppvisade 38 procent skador. Detta tyder på en bristande efterlevnad av gällande bestämmelser och ett behov av ökade insatser för att skydda dessa värdefulla områden. Det är uppenbart att det nuvarande systemet inte fungerar tillfredsställande och att det krävs förändringar för att vända denna negativa trend.
De vanligaste orsakerna till skador på fornlämningsområden inom skogsbruket är markberedning och avverkningsrester. Markberedning, som syftar till att skapa en gynnsam miljö för plantor och frön, kan orsaka betydande störningar i marken och skada fornlämningar som ligger dolda under markytan. Avverkningsrester, som grenar och toppar, kan också orsaka skador om de lämnas ovanpå fornlämningar. Dessa rester kan leda till erosion och försämra fornlämningens bevarandestatus. Det är därför viktigt att skogsbruksåtgärder planeras och utförs med stor försiktighet i närheten av fornlämningar och att markberedning och hantering av avverkningsrester anpassas till den specifika miljön.
För att förbättra skyddet av fornlämningar inom skogsbruket krävs insatser på flera nivåer. För det första behöver kunskapen och medvetenheten om fornlämningar och deras betydelse öka bland alla aktörer inom skogsbruket, från skogsarbetare till beslutsfattare. Utbildning och informationsspridning är viktiga verktyg för att uppnå detta. För det andra behöver länsstyrelserna bli mer aktiva i sin tillsyn och uppföljning av skogsbruksåtgärder i fornlämningsområden. Det är viktigt att säkerställa att tillstånden som utfärdas följs och att eventuella överträdelser beivras. För det tredje bör incitament för att skydda fornlämningar inom skogsbruket stärkas. Detta kan exempelvis ske genom ekonomiska bidrag eller certifieringssystem som premierar ett hänsynsfullt skogsbruk.
Skogsstyrelsen har en viktig roll att spela i arbetet med att skydda fornlämningar inom skogsbruket. Myndigheten har redan genomfört inventeringar och identifierat problemområden. Nu är det viktigt att dessa resultat används för att utveckla konkreta åtgärder och strategier för att förbättra skyddet av fornlämningar. Samarbete mellan Skogsstyrelsen, länsstyrelserna, skogsägare och andra aktörer inom skogsbruket är avgörande för att uppnå ett hållbart skogsbruk som tar hänsyn till kulturmiljövärden. Det är en gemensam angelägenhet att bevara dessa spår av vår historia för framtida generationer.
Det är uppenbart att det finns en konflikt mellan skogsbruk och kulturmiljövård i vissa områden. Det är viktigt att hitta en balans mellan dessa intressen och att utveckla metoder för att bedriva ett skogsbruk som inte skadar fornlämningar. Detta kan innebära att vissa områden helt undantas från skogsbruk eller att skogsbruksåtgärderna anpassas till den specifika miljön. Det är viktigt att komma ihåg att fornlämningar är en oersättlig resurs och att deras bevarande är av yttersta vikt. Genom ökad kunskap, samarbete och ett aktivt arbete kan vi säkerställa att fornlämningar skyddas och bevaras för framtiden.
