För omkring 66 miljoner år sedan inträffade en katastrofal händelse som kom att omforma livet på jorden: Chicxulub-nedslaget. En asteroid, med en diameter uppskattad till 10-15 kilometer, kolliderade med jorden på Yucatánhalvön i nuvarande Mexiko. Denna kollision utlöste en kedjereaktion av förödande konsekvenser, inklusive gigantiska tsunamivågor, globala skogsbränder och enorma mängder stoft, sot och svavel som slungades upp i atmosfären. Dessa partiklar blockerade solljuset, vilket ledde till en period av mörker och global avkylning, en så kallad ”impact winter”. Denna drastiska förändring i klimatet resulterade i en massutrotning, där dinosaurierna, som hade dominerat jordens ekosystem i miljontals år, utplånades. Dessutom försvann uppskattningsvis 75 procent av alla arter på jorden. Chicxulub-nedslaget markerar slutet på kritaperioden och början på paleogen, en geologisk brytpunkt som än idag fascinerar och engagerar forskare världen över.
Tidigare forskning har fokuserat på den globala avkylningen som en primär orsak till massutrotningen. Klimatmodeller har simulerat dramatiska temperaturfall, och hypotesen har varit att den extrema kylan var den avgörande faktorn bakom det omfattande artutdöendet. Dock utmanar en nyligen publicerad studie i Nature Communications denna etablerade uppfattning. Studien, som involverar svenska, belgiska och tyska forskare, presenterar nya data som tyder på att mängden svavel som släpptes ut i atmosfären efter nedslaget var betydligt mindre än vad man tidigare trott. Mer specifikt, uppskattar studien att svavelhalten var fem gånger lägre än tidigare beräkningar. Detta innebär att den globala avkylningen sannolikt inte var lika extrem som tidigare modeller har föreslagit, och därmed kanske inte spelade den dominerande roll i massutrotningen som man tidigare antagit.
Katerina Rodiouchkina, postdoktor vid Luleå tekniska universitet och studiens huvudförfattare, förklarar att ”under mycket lång tid har man trott att temperaturfallet var avgörande, men våra resultat tyder på att det förmodligen inte blev så kallt som tidigare klimatstudier har visat.” Rodiouchkina, som genomförde sin forskning under sin doktorandtid vid Ghent University och Vrije Universiteit Brussel i Belgien, menar att dessa nya rön bättre överensstämmer med det faktum att ett antal arter ändå överlevde katastrofen. Denna överlevnad banade väg för däggdjurens utveckling och slutligen för människans framväxt på jorden.
Den reviderade uppfattningen om svavelmängden och den därmed sammanhängande mindre extrema avkylningen skiftar fokus från temperaturen till mörkret som den huvudsakliga orsaken till massutrotningen. Den täta skymningen som orsakades av stoft, sot och svavelpartiklar i atmosfären blockerade solljuset under en längre period, vilket fick förödande konsekvenser för fotosyntesen. Växter, som utgör basen i näringskedjan, dog ut i stor skala, vilket ledde till kollaps av ekosystem och utbredd svält bland djur som var beroende av växter för sin överlevnad. Denna ”biologiska kedjereaktion” förklarar den omfattande utrotningen av både växt- och djurarter, inklusive dinosaurierna.
Studien belyser vikten av att kontinuerligt utvärdera och ifrågasätta etablerade teorier inom vetenskapen. Genom att använda nya metoder och data kan forskare förfina sin förståelse av historiska händelser och deras inverkan på jordens utveckling. De nya rönen om Chicxulub-nedslaget bidrar till en mer nyanserad bild av denna katastrofala händelse och dess konsekvenser för livet på jorden. Genom att förstå mekanismerna bakom massutrotningar kan vi dra värdefulla lärdomar om hur vi kan skydda den biologiska mångfalden och bevara vår planets ekosystem inför framtida utmaningar.
Sammanfattningsvis visar den nya forskningen att mängden svavel som släpptes ut vid Chicxulub-nedslaget var betydligt mindre än tidigare antaganden. Detta leder till slutsatsen att den globala avkylningen efter nedslaget inte var lika extrem som man tidigare trott, och att mörkret, orsakad av stoft och sot i atmosfären, sannolikt spelade en mer avgörande roll i massutrotningen. Denna nya förståelse av händelseförloppet ger en mer komplett bild av denna katastrofala händelse och dess långtgående konsekvenser för livet på jorden. Den belyser vikten av fortlöpande forskning och utvärdering av vetenskapliga teorier för att få en djupare förståelse av jordens historia och för att kunna dra lärdomar inför framtiden.
