Den 26 december 2004 förändrades Åsa Roséns liv för alltid. Juldagsmorgonen hade börjat idylliskt i den thailändska semesterparadiset Khao Lak. Solen sken, havet glittrade och stranden fylldes sakta med liv. Åsa och hennes nioåriga dotter Amanda njöt av den avslappnade atmosfären, ovetandes om den katastrof som lurade under ytan. Plötsligt drog sig havet tillbaka, ett onaturligt och skrämmande fenomen som få förstod innebörden av. Inom kort hördes ett dovt muller, och en gigantisk våg, en tsunami, reste sig ur havet och vällde in över stranden med en ofattbar kraft. Panik utbröt, människor skrek och sprang för sina liv.
Åsa reagerade instinktivt. Hon grep tag i Amandas hand och sprang mot en närliggande trappa, ett desperat försök att nå högre mark och undkomma den annalkande vattenmassan. I kaoset och förvirringen, med vattenmassorna som snabbt närmade sig, nådde de trappan. Det var i detta ögonblick, i kampen för överlevnad, som ödet spelade dem ett grymt spratt. När de kämpade sig upp för trappstegen, slets Amanda ur Åsas grepp av den våldsamma strömmen. I tumultet hamnade Amanda på fel sida av en betongstolpe som utgjorde en del av trappkonstruktionen. Stolpen, som skulle ha kunnat erbjuda skydd, blev istället en barriär som skiljde mor och dotter åt.
Vattenmassorna sköljde över dem, och Åsa förlorade greppet om Amanda. Den lilla flickan sveptes bort av den rasande flodvågen inför sin mors ögon. Åsa själv kämpade för sitt liv mot den kraftfulla strömmen. Hon slungades runt, hölls under vattenytan och kämpade desperat för att andas. Mitt i kaoset, mitt i den fruktansvärda förlusten av sitt barn, kämpade hon för att överleva. Hon klamrade sig fast vid allt hon kunde hitta, drivna av en primal överlevnadsinstinkt.
Efter vad som kändes som en evighet, började vattnet sakta dra sig tillbaka. Åsa, utmattad och chockad, kunde ta sig upp på land. Hon var svårt skadad, både fysiskt och psykiskt. Det enda hon kunde tänka på var Amanda. Hon började desperat leta efter sin dotter, ropade hennes namn gång på gång, men svaret uteblev. Stranden var förvandlad till ett katastrofområde, ett landskap av bråte, förstörelse och mänskligt lidande. Överallt hördes skrik och gråt, människor som letade efter sina anhöriga, människor som hade förlorat allt.
Dagarna som följde var en mardröm. Åsa fortsatte sitt desperata sökande efter Amanda, klamrade sig fast vid hoppet om att hon fortfarande levde. Hon besökte sjukhus, pratade med andra överlevande, letade bland de döda. Men Amanda var borta. Sakta men säkert började den fruktansvärda sanningen sjunka in; hennes älskade dotter hade blivit ett offer för tsunamin. Åsa var ensam kvar, mitt i den ofattbara sorgen och förlusten.
Återkomsten till Sverige var svår. Åsa bar på en enorm sorg och skuld. Hon kämpade med minnena från den fruktansvärda dagen, med vetskapen om att hon hade förlorat sitt barn. Att bearbeta traumat och sorgen blev en lång och smärtsam process. Åsa Roséns berättelse är en gripande skildring av en mors kärlek, en berättelse om förlust och överlevnad, och en påminnelse om naturens obarmhärtiga kraft. Den vittnar om tsunamins förödande konsekvenser, inte bara i form av materiella förluster, utan framför allt i form av mänskligt lidande och den outsägliga sorg som drabbade tusentals familjer.
