”Vi kunde inte lämna dem i Kiev med en fyra dagars bebis”

– Hur mår han? Har allt gått bra? 

Aleksandra låter orolig på rösten när hon frågar om Jonas. Beskedet lugnar – pojken hon burit i nio månader i Ukraina är i säkerhet i Sverige, omgiven av en stor svensk-syriansk familj där hans föräldrar till påskhögtiden kommer att presentera honom som det tjugonde barnbarnet i släkten, det första barnet i deras eget liv. 

Vårfåglar kvittrar i luften och solen skiner på Jonas som snusar i barnvagnen på det nybyggda trädäcket i villaträdgården i en välmående svensk småstad.

Det är en stark kontrast mot helvetet i Ukraina där Aleksandra befinner sig, mitt i ett krig.

Hon svarar på ukrainska på sin mobiltelefon.

I bakgrunden hörs ljudet av barn som gråter. Aleksandra tröstar dem samtidigt som intervjun pågår.

Sju mil utanför Kiev, i en mindre stad, bor surrogatmamman med sin familj.

Aleksandra vill inte flytta, här finns hennes familj, släkt och vänner. Hon intalar sig att barnen är för små för att ta någon skada av vad som händer, det krig som pågår runtom dem begriper de inte och kommer inte att minnas, hoppas hon.

För även om kriget pågår här, så gör också livet det.

Aleksandra har burit fyra barn i magen.

Två av dem är hennes biologiska, två är barn vars föräldrar anlitat en agentur som förmedlat hennes tjänster – en frisk livmoder som burit barnen hela vägen fram till födseln, en stark kropp som klarat att föda barn utan komplikationer.

Aleksandra har inga synpunkter på uppdraget, säger bara att hon ”gillar barn och ville hjälpa barnet att födas”. 

I den här delen av Ukraina finns det ingen som höjer på ögonbrynen över att hon burit någon annans barn. Aleksandra säger att hon har många bekanta som varit surrogatmammor, att det till och med är mycket vanligt i hennes kretsar.

Hon jobbar där det finns jobb, när det finns jobb.

Att vara surrogatmamma är också ett sorts arbete – ett sätt att tjäna ihop pengar till att bygga ett hus där ens barn kan bo. Ett jobb där det går att tjäna så pass mycket att det skulle ta flera år av vanligt arbete att nå upp i samma summa.

Jonas födelse innebar att hon blev surrogatmamma för andra gången.

– Efter första gången byggde jag mitt hus. Efter andra gången tänkte jag renovera huset, säger Aleksandra.

Men så blev det inte.

På stora whiteboardtavlor lägger prisbelönte grävreportern Mattias Carlsson, 45, pusslet som ska visa hur Putins kärnvapenfabriker och vapentillverkare försörjts med en strid ström av utrustning från svenska storföretag som Sandvik, SKF, Seco Tools och Atlas Copco.

I en korridor bakom det öppna kontorslandskapet som utgör Expressens redaktion finns en rad noggrant låsta rum där Mattias och hans kolleger på grävredaktionen sitter.

Han har precis kommit hem från krigets Ukraina där han och Expressens internationellt prisade fotograf Niclas Hammarström rest runt sedan februari, men omedelbart kastat sig in i granskningen av den ryska vapenindustrin.

Pusslandet ska visa att över 1 000 affärer hittills gjorts med de ryska företagen. Bland köparna finns tillverkare av bomber, stridsflygplan och raketer – krigsmaterial som använts i Putins krig.

Mattias Carlsson har varit i många krigs- och katastrofsituationer, men alltid hållit hårt på rollen som journalist – den som observerar och rapporterar, aldrig den som agerar.

– Jag har aldrig haft någon illusion om att rädda världen. Mitt jobb är att skriva, jobba på för läsarna, säger han. Jag är ingen aktivist.

Vid jordbävningen i Haiti 2010 gjorde han sitt hittills enda avsteg – han köpte mat till de svältande barnen han mötte. Men konstaterar att han skrev om dem också.

Men för fyra veckor sedan fick han för andra gången under karriären göra avkall på reporterrollen.

Istället för att rapportera, agera.

Han har svårt att sätta ord på händelsen. Känner sig obekväm att gå från yrkesroll till en del av skeendet. Han har som undersökande journalist själv granskat surrogatindustrin, skrivit om det han kallar ”babyfabriker” i Ukraina.

Men det är en sak. Här stod han, själv pappa till en liten pojke, framför ett svenskt par med en liten nyfödd, i behov av hans hjälp.

Skulle han inte göra något då?

– I läget som var i Ukraina var det rätt att rädda dom. Allt annat hade känts fel. Samtidigt: Det fanns så många som behövde hjälp. Så varför skulle just dom få det? De hade ju själva åkt dit fullt medvetna om att hela världen avrådde alla från att komma till Ukraina, säger han.

Varför åker man till ett land där krig är på väg att bryta ut?

Ingen i sitt rätta sinne gör det.

Daniel, 41, och Elisabeth, 40, hade aldrig kunnat föreställa sig att de skulle sätta sig på ett plan till ett land på väg in i krig. Å andra sidan hade de inte heller kunnat föreställa sig att de skulle vänta i tio smärtsamma år på att bli föräldrar.

De sitter i en stor soffa i en nybyggd nyfunkisvilla i en mindre svensk stad och tittar på sin son Jonas.

Han är ett litet mirakel.

De påminns om detta varje dag.

Bägge kommer från två stora svensk-syrianska kristet ortodoxa släkter där familjesammankomster med över 40 personer på middag inte är något ovanligt.

Daniel och Elisabeth såg syskonbarnen bli fler och fler. Och deras längtan växte.

När skulle de bli föräldrar? Åren gick.

Surrogat var inget givet val.

– Vi har haft den krokigaste och längsta vägen av alla, försökt i tio år. Du väljer inte frivilligt att gå igenom en surrogatprocess – du gör inte det. Men det är lätt att döma när man inte vet historien bakom, säger Elisabeth.

– Allt man gått igenom för att hamna här där vi är i dag, det är inte klokt.  Jag har opererats tre gånger, haft komplikationer, infektioner. Jag har rest överallt för att få hjälp – till Cypern, Grekland, Riga, Uppsala, Linköping, Göteborg. Jag har gjort healing, provat österländsk medicin, allt! Slutat med kaffe, mejeriprodukter, haft massor med förbud, gjort akupunktur i två år, tagit sprutor för immunförsvaret, gjort utredningar – inget har funkat.

Till sist återstod surrogat. Efter fyra försök blev det till sist en graviditet som nådde fram.

När Daniel fyllde 41 år bjöds släkt och vänner in till fest.

– Då avslöjade vi! Vi hade två tårtor, en blå och en rosa, då berättade vi könet, säger Elisabeth samtidigt som hon matar Jonas med flaska.

Runt om soffan står blommor, ballonger, blöjtårtor och nallar, ett hav av presenter som välkomnar Jonas hem till familjen i Sverige.

Jonas och hans föräldrar heter egentligen något annat, och vill inte berätta var de bor. Rädslan kommer sig av hur de sett att andra föräldrar som anlitat surrogatmammor har råkat illa ut.

 – Vi vill inte bli uthängda. Våra vänner och bekanta vet om, vi har fått fin respons av dem, men vi vill inte riskera något, säger Daniel.

– Synen i Sverige på surrogat är uppåt väggarna. Vissa tycker att det är människohandel, vissa tycker att vi utnyttjar folk för vår egen vinnings skull. Folk tänker ju inte vad som ligger bakom det, vad vi har gått igenom under tio års tid. De tror bara vi inte vill själva bära barnet, men man får inte ens surrogat utan medicinska skäl. De tänker Ukraina är ett fattigt land, de utnyttjar säkert folk mitt i ett krig, men de vet ju ingenting.

Resan att hämta hem Jonas gjorde paret medvetna om att UD avrådde från alla resor till Ukraina som inte var nödvändiga.

– Men det här var en nödvändig resa, säger Daniel.

– Vi skulle ju hämta hem vår son.

Den 26 februari, krigets tredje dag, får fotografen Niclas Hammarström, 52, ett meddelande på Instagram från en svensk man som säger att han är i Kiev, och att han och hustrun är fast där, i en lägenhet i de västra delarna av staden.

Mannen är Daniel.

Niclas svarar och tipsar om att det fortfarande går bra att resa från Kiev med tåg, och sedan tänker han inte mer på det. Han har ett krig att bevaka, och jämfört med de andra platser han besökt den senaste månaden känns Kiev ändå säkert.

Niclas befinner sig i Ukraina för Expressens räkning, med reportern Mattias Carlsson. Det är andra gången de är ute på uppdrag tillsammans, den första gången bevakade de terrordådet på Utöya.

– Utöya är det som berört mig mest av allt. Det var så oväntat, så himla bestialiskt och rått det Breivik gjorde. Men också nu i Ukraina med soldaterna som dog, alla meddelande från anhöriga som i ren desperation försöker få fram information om deras älskade, säger Niclas.

I januari rapporterade Expressens team från skyttegravarna i östra Ukraina där soldaterna väntade på krigsutbrottet, och nu har de åkt runt i landet för att följa krigets utveckling.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Men de utgår från samma plats som flera andra internationella medier som flockats i Kiev – det anrika femstjärniga hotellet Premier Palace.

Med utsikt över stadens största sevärdheter, i närheten av Kievs huvudgata Chresjtjatyk, är den imposanta byggnaden från 1909 ett kulturminnesmärke i sin egen rätt, totalrenoverat till perfektion i början på 2000-talet, med fina restauranger, skönhetssalonger och ett stort lyxigt spa.

I takrestaurangen med utsikt över Kiev och den klassiska sekelskiftesbaren har kändisar och makthavare samlats genom åren. På hotelltrappan mördades en av Putins skarpaste kritiker, Denis Voronenkov, tidigare ledamot i ryska underhuset som lämnade Ryssland för Ukraina, och som länge levde under dödshot.

Under krigets första veckor möts en disparat grupp människor på lyxhotellet, journalister från hela världen blandas med den ukrainska överklassen. Unga rika mammor, vackra som fotomodeller i sina designerkläder, flyttar in med sina små barn till det säkrare hotellet när deras män gått ut i krig.

I hotellets källare står dyra bilar parkerade i långa rader, nya BMW M8, vräkiga Mercedes, stora suvar av senaste modell. Istället för de skitiga mörka skyddsrummen runtom i stan finns här en hel våning i underjorden dit resårmadrasser har flyttats att sova på under larmen, och där en fungerande kaffeautomat serverar cappuccino. Den femstjärniga versionen av skyddsrum.

Det går inte ens att höra flyglarmet ute i staden – hotellet är så välisolerat.

På hotellet gömmer sig en rik familj där hustrun inte vill att hennes man skulle rycka ut i kriget. Hon berättar för Niclas att hon hittat och betalat för en ambulans som ska smuggla ut maken från landet. Vad tycker han om det?

Niclas svarar henne att det finns en moralisk aspekt. Ambulansen ska ju användas för att frakta andra skadade. Andra män får strida när hennes man flyr sitt ansvar.

Dagarna instängda på hotellet blir ett tjusigt fängelse.

– Vi får inte gå ut på grund av utegångsförbudet, men där inne finns färska jordgubbar, fina ostar, nybakade croissanter och färskpressad jos, i taket hänger kristallkronor och på golven ligger fina mattor. Det var som en helt annan värld, säger Niclas.

Dag efter dag töms hotellet på gäster.

Istället börjar personalen ta med sig barnen till jobbet, för att hålla dem säkra och under uppsikt om dagarna.

Lobbyn blir en mötesplats för alla oroliga.

Frukostmatsalen flyttar från den tjusiga utsikten högt uppe i hotellet till ett inre fönsterlöst konferensrum.

Det är här som Niclas och Mattias träffar Elisabeth och Daniel för första gången.

Paret har flyttats av den svenska surrogatförmedlingen, från lägenheten de hyrt via Airbnb i ett vanligt bostadsområde i närheten av privatkliniken där Aleksandra snart ska komma att föda Jonas, till säkerheten på lyxhotellet i centrala Kiev.

Istället för en mörk, kall och smutsig källare i botten på ett höghus i en förort där de tillbringat väntan på sitt barn så kommer de till skyddsrum med resårmadrasser och bra luft.

Men på grund av utegångsförbudet i stan kan de inte vara på plats vid förlossningen som planerat. Jonas födelse följer de via en Whatsapp-tråd.

De oroar sig. Över hur de ska få träffa sitt nyfödda barn, över hur de ska ta sig ut ur Ukraina och hem till Sverige igen.

Dagarna går i spänd väntan.

Det enda avbrottet är flyglarmet som går, om och om igen. De gömmer de sig i skyddsrummet två våningar ner. Skyndar upp på rummet för att byta kläder, duscha. 

Sedan ner i källaren igen. Rädsla. Ovisshet.

På fjärde dagen får de ett samtal.

Aleksandra har lämnat kliniken och är på väg till hotellet med Jonas i ett babyskydd.

Elisabeth och Daniel står i hotellobbyn och väntar på att för första gången få möta sitt barn när Niclas och Mattias kommer förbi.

– Jag hämtade min kamera, och precis då kommer kvinnan in med barnet. De rusar fram till henne och alla börjar gråta, surrogatmamman och det svenska paret, säger Niclas.

Det är ett unikt ögonblick.

Det första mötet med barnet.

Samtidigt är stressen enorm. För kriget har krupit närmare. Det känns som nu eller aldrig – för att inte bli fast i vad som kan komma att bli en belägrad stad.

– Vi hade bestämt oss för att det var dags att åka från Kiev, och fortsätta rapportera från en plats en bit söder om stan, och det var bråttom. Det är då vi möts, säger Mattias.

Reporterteamet hade redan fått order att lämna staden från sin redaktör Christian Holmén hemma på Expressens redaktion i Stockholm. De ringer honom och rådgör. Ett beslut fattas. Tidningen måste hjälpa till att få familjen ut från Kiev, och i säkerhet.

Mattias och Niclas får order från redaktionsledningen om att tillfälligt avbryta arbetet för att i stället inleda en räddningsoperation av den svenska familjen.

– Vi kunde inte lämna dem där, med ett fyra dagar gammalt spädbarn, säger Mattias.

På 20 minuter rafsas packningen ihop.

Elisabeth och Daniel får lämna allt utom det nödvändigaste för lille Jonas. Niclas och Mattias lämnar resväskor kvar, för att få plats i bilen för alla.

De erbjuder Aleksandra att följa med på flykten ur landet, men surrogatmamman vill bara komma till järnvägsstationen för att kunna åka hem till sina barn, så de skjutsar henne dit.

Aleksandra kysser Jonas på pannan och tar farväl.

– Det var hemskt. Hon grät och var ledsen, sade hej då till barnet för att skynda sig tillbaka till en krigszon, säger Niclas.

Bilen svänger söderut, för att åka de dryga 40 milen ner till gränsen mot Moldavien.

Mattias läser kartan, Niclas kör.

I baksätet sitter den nyblivna lilla svenska familjen.

Sällskapet passerar vägspärrar med beväpnade ukrainska hemvärnssoldater, och vid mörkrets inbrott hittar de ett hotell där de kan övernatta, eftersom utegångsförbud råder.

Niclas och Mattias har tagit med sig ett litet matförråd – hårt bröd, tonfiskburkar och ukrainsk köttpastej. De delar upp maten innan de sover, och gör en tidig start på morgonen.

– Allt kom hastigt. Både vår utresa och sedan att vi kom att ta med det här paret. Vi var där för att beskriva och bevaka ett krig där miljoner flyr. Jag ville egentligen vara kvar, säger Niclas.

Samtidigt fanns det inget val.

Det var svenskar i nöd. Skulle de lämna dem?

Niclas har fotat krig i Syrien, Jemen, Afghanistan, Irak och flera afrikanska länder, och säger krasst att det egentligen aldrig går att undvika helt att inte bli en del av det man bevakar.

– Som nu när vi var i Mykolajiv och militärförläggningen sprängdes så var det hur många anhöriga som helst som frågade mig efter jag publicerat bilder på mitt instagramkonto. De undrade om det var deras bror, deras man. I ett sånt läge blir man också en del i det som händer. Men det här var första gången jag fått lägga jobbet åt sidan i flera dagar för att hjälpa.

Som pappa till tre barn inser han vad längtan kan göra.

– Jag kan förstå dem också till viss del. Det här begäret, man har längtat så länge. Då kanske man inte ser farorna runt hörnet.

Vid gränsövergången till Moldavien följer Mattias med och tolkar på ryska. Det är långa köer ut. Han har fått kontakt med UD, som tar över ärendet, och väl ute ur Ukraina kan familjen säkert resa genom Östeuropa och hem.

Expressens team vänder vid gränsen, och kör samma sträcka tillbaka, så fort de kan. De har ingen tid att förlora, de har fått uppgifter om ett raketnedslag som satt ett stort flerfamiljshus i brand, och åker dit.

Niclas stannar i Ukraina i tre veckor till, Mattias återvänder till Sverige en vecka senare, hem till sin egen familj.

Mattias sjuårige son har väntat oroligt. I skolan har barnen pratat mycket om kriget, och när dagar blivit veckor utan pappa har han med barnets omedelbara tidsuppfattning undrat – kommer min pappa någonsin hem igen?

I det ljusa köket lagar Jonas mormor en festmåltid med vindolmar och ris till gästerna. Det är vegetariskt, eftersom det råder fasta i väntan på den syrianska ortodoxa påsken. Hon är på plats för att välkomna sitt tjugonde barnbarn, det som familjen längtat efter i över tio år.

När påsken firas om några veckor kommer familjebilden tas igen, med Jonas i mitten av den stora familjen.

Daniel och Elisabeth tittar på en sovande Jonas, som viftar med den lilla handen i luften. Pizzabagaren Daniel tänker inte lägga livet på att jobba dygnet runt som han gjort i åratal.

Sonen ändrar allt.

Till hösten ska Daniel sätta sig på skolbänken igen, och plugga till ett jobb som ger honom utrymme att tillbringa mycket tid med familjen. Sin pizzeria har han sålt.

De känner ingen ånger över resan till Ukraina.

– Vi hade gjort den resan igen. Vi hade inte tvekat en sekund, säger Daniel.

– Det var det viktigaste – att vi fick hem vår son.

Ryska trupper drar sig tillbaka från Kiev, men delen av landet som surrogatmamman Aleksandra och hennes familj befinner sig i är området där nästa ryska attack kommer ske, varnar president Zelenskyj.

Städer och byar raseras i kriget. Aleksandra hade tänkt renovera familjens hus för pengarna hon fick för att bära Elisabeth och Daniels barn.

– Då började kriget, den här mardrömmen. Och allt det här (surrogatmödraskapet) var inte värt det.

Det låter som hon sörjer.

Men hon avfärdar frågan.

– Jag visste från början att han inte skulle vara mitt barn, säger Aleksandra bestämt.

Under flera dagar försöker vi att nå henne igen. Signalerna ekar. Till sist svarar hennes make.

Läget är allt mer ansträngt där de bor. Aleksandra kan inte prata mer.

Fotnot: Aleksandra heter egentligen något annat. Hon har givit sitt medgivande till att bilder på henne publiceras.