Bengt Ohlsson: Jag minns exakt när jag fick förnimmelsen av att vänstern inte var platsen för mig

#

I Sveriges Radio nya programserie ”Krasch eller konsensus” försöker programledaren Niklas Källner överbrygga politiska klyftor genom att placera meningsmotståndare i samma bil och se vad som händer när de tvingas mötas. Initiativet har väckt både nyfikenhet och en viss skepsis i medielandskapet.

Programmet representerar en växande trend inom public service att aktivt motverka den påstådda ökande polariseringen i samhällsdebatten. Men frågan många ställer sig är om denna oro för samhällets splittring verkligen är berättigad eller om det bara är ännu ett uttryck för människans ständiga tendens att se sin egen tid som exceptionell.

En närmare granskning av programkonceptet visar att Källner har förberett sig grundligt med olika metoder för konfliktlösning. I ett av avsnitten uppmanas deltagarna – som representerar motsatta politiska läger – att reflektera över när de först började forma sina politiska övertygelser. Detta grepp visar sig oväntat effektivt för att nå bortom de invanda argumenten.

Det är just i dessa personliga berättelser som programmets verkliga värde framträder. När deltagarna tvingas gå bortom sina inövade politiska ståndpunkter och istället dela formativa upplevelser från barndomen eller ungdomen, skapas en annan typ av samtal.

Detta fenomen belyser något grundläggande om vår politiska identitet – att den ofta har djupare emotionella rötter än vi vanligtvis erkänner. I vår iver att framstå som rationella medborgare med välgrundade åsikter glömmer vi lätt att våra politiska hemvister ofta formas av tidiga, personliga erfarenheter snarare än genomtänkta ideologiska överväganden.

Ett slående exempel kommer från en av lyssnarna som beskriver ett avgörande ögonblick från tonåren. Vid cirka 13-14 års ålder besökte lyssnaren bio med sin väns vänsterorienterade mamma och hennes väninna för att se den antikoloniala filmen ”Slaget om Alger”. Efter filmen, under ett fikabesök på Medborgarplatsen, blev lyssnaren tillrättavisad för att ha slängt brända tändstickor på torgets kullerstenar.

Denna till synes obetydliga incident blev en vändpunkt i lyssnarens politiska utveckling. Tillrättavisningen tolkades som ett uttryck för vänstermiljöns stränga moralism och puritanism, vilket fick lyssnaren att känna sig främmande inför denna politiska gruppering. Detta illustrerar hur enstaka möten eller händelser kan forma våra politiska identiteter på sätt som kan framstå som irrationella när de granskas i efterhand.

Programserien väcker viktiga frågor om hur våra politiska övertygelser uppstår. Hade lyssnaren utvecklats politiskt i en annan riktning om interaktionen skett med personer från en annan politisk grupperiing? Eller om samma budskap framförts med en annan ton? Dessa frågor saknar tydliga svar, men de är värdefulla att reflektera över i en tid då politiska identiteter ofta framställs som resultatet av rationella överväganden snarare än emotionella och sociala erfarenheter.

Sveriges Radios initiativ erbjuder därmed en viktig påminnelse om att det som ofta döljer sig bakom våra politiska ståndpunkter är mänskliga erfarenheter och känslor som format oss långt innan vi utvecklade sofistikerade argument. När Källner får sina passagerare att dela dessa berättelser skapar han ett utrymme för förståelse som annars sällan uppstår i den politiska debatten.

Trots initial skepsis mot programmets koncept visar det sig således att ”Krasch eller konsensus” erbjuder en värdefull ingång till att förstå de ofta outtalade grunderna för politisk identitet. Kanske är det just i dessa personliga berättelser, snarare än i de välrepeterade argumenten, som en verklig förståelse för politiska motståndare kan börja utvecklas.