DN Debatt. ”Blir du lönsam, lille invandrare?”

Debatten om Sveriges invandrarpolitik har tagit en märklig vändning, där det humanitära perspektivet i allt större utsträckning ersätts av ekonomiska argument. Regeringens utvisningspolitik beskrivs som inhuman, men argumentationen mot den bygger ofta på en problematisk grundpremiss.

Det dominerande argumentet i den offentliga debatten har blivit att invandrare som ”gör rätt för sig” – arbetar, studerar, betalar skatt och inte begår brott – bör få stanna i Sverige. De har lärt sig svenska och anpassat sig till det svenska samhället. De bidrar till välfärden och fyller viktiga luckor i arbetsmarknaden.

Media rapporterar ständigt om nya fall där människor som levt och arbetat länge i Sverige plötsligt ska utvisas av vad som framstår som obegripliga byråkratiska skäl. Ett uppmärksammat exempel var en fyraåring med autismdiagnos som skulle utvisas, men där Migrationsverket till slut ändrade sitt beslut efter omfattande protester.

Ett annat fall gällde ett par på Södersjukhuset i Stockholm – han hjärtläkare och hon chefssjuksköterska i sitt hemland Iran. Trots att de flytt förtryck, lärt sig svenska flytande och arbetat inom vården i Sverige, hotades de av utvisning. Kvinnan i paret uttryckte sin frustration: ”Jag förstår inte varför det har blivit så här. Vi har gjort allt rätt. Vi har inte ljugit om något. I stället har vi jobbat, betalat skatt och försökt bidra.”

Reportern betonade att hon talade ”perfekt svenska” – ett uttalande som illustrerar den problematiska kärnan i argumentationen. Vad hade hänt om hon talat med brytning eller om hon, som många gör i mötet med myndigheter som avgör ens öde, hade förvrängt sanningen något?

Det är visserligen positivt att människor mobiliserar sig mot en inhuman politik – på arbetsplatser, i media och genom demonstrationer. Det är också anmärkningsvärt hur snabbt denna mobilisering kan få till och med Sveriges största politiska parti att ändra ståndpunkt i frågan.

Men det är oroväckande att argumentationen så tydligt kretsar kring ekonomisk nytta: dessa människor ska få stanna eftersom de inte belastar samhället ekonomiskt. Många av dem är redan utbildade och kan direkt bidra till sektorer med personalbrist, som vården.

Detta resonemang saknar egentlig humanistisk grund. Det är en kall kalkyl: de som är lönsamma får stanna. De behövs för att ta hand om sjuka, gamla och för att utföra viktiga samhällsfunktioner som städning och kollektivtrafik. Det handlar inte om mänskligt värde utan om ekonomisk nytta, vilket rimmar illa med vad många skulle kalla traditionella svenska värderingar kring humanitära hänsyn.

”Blir du lönsam, lille vän?” – titeln på Peter Tillbergs klassiska målning från 1972 som visar barn i en skolklass – tycks ha blivit den centrala principen även för dem som opponerar sig mot Tidö-regeringens invandrarpolitik.

Men vad händer då med människor som flytt tortyr och trauma, som bär på funktionsvariationer eller som behöver lång tid för att återuppbygga tillit till samhället? Människor vars liv slagits i spillror för att de kämpat för demokrati eller tillhört fel religion eller identitet?

Dessa människor är inte ”lönsamma” i snäv ekonomisk bemärkelse. De behöver sjukvård, omvårdnad och ekonomiskt stöd. Vissa kommer inte kunna arbeta ens med regeringens åtstramningar av bidrag och försäkringssystem som påtryckningsmedel.

När demonstranterna på Sergels torg ropar att de orättvisa utvisningarna måste stoppas, väcks den ofrånkomliga frågan: vilka utvisningar anses då vara rättvisa?

Andra lösningar finns. I Spanien har regeringen nyligen beslutat att ge uppehålls- och arbetstillstånd till över en halv miljon människor som tidigare vistats i landet utan tillstånd. Det visar att en annan politik är möjlig – en politik som inte reducerar människovärdet till en fråga om ekonomisk lönsamhet.