Kristina Lindquist: Vissa barn är mer barn än andra i regeringens Sverige

En våg av hård politik mot barn väcker oro

I ett Sverige där barnperspektivet länge stått i centrum för många samhällsbeslut, sker nu en oroväckande utveckling där gränsen mellan barn och vuxna suddas ut i rättspolitiken. Denna förändring går på tvärs mot vad experter och barnrättsorganisationer rekommenderar.

Justitieminister Gunnar Strömmer väckte nyligen debatt med sitt kontroversiella uttalande om barnfängelser. ”Ingen tänkande människa vill väl kasta barn i fängelse”, sa han i en intervju där han samtidigt försvarade sin egen politik som syftar till just detta. Detta trots att centrala remissinstanser som Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen och Barnombudsmannen uttryckligen har motsatt sig förslaget.

Kriminalvården har nu fått i uppdrag av regeringen att se över sina uniformer – för att de ska passa barn. Det väcker frågor om hur en 13-åring egentligen skulle se ut i fängelsekläder och vilka konsekvenser denna typ av behandling får för barn i utveckling.

Tendensen att betrakta vissa grupper av barn som mindre skyddsvärda är dock inte ny. Särskilt tydligt har detta varit i debatten kring ensamkommande flyktingbarn, som ibland har avhumaniserats i den offentliga diskussionen. En händelse på Malmö centralstation 2015 illustrerar denna problematik, där en ordningsvakt filmades när han dunkade en nioårig pojkes huvud i golvet. Den efterföljande kommentaren från den säkerhetsansvarige beskrev pojken som en ”efterlyst kriminell” – ett språkbruk som sällan används om barn i andra sammanhang.

Det senaste tillskottet i denna trend kom nyligen från Socialdemokraterna, som presenterade ett förslag som verkade handla om fotboja för barn så unga som sex år, som en del av en ”tioårspakt” med Moderaterna mot gängbrottsligheten. Efter kritik förtydligade partiets rättspolitiska talesperson att förslaget om elektronisk övervakning av unga i riskzonen hade ”hamnat” under fel rubrik. Dementins fördröjning och den bristande tydligheten väcker dock frågor om hur långt även traditionellt barnvänliga partier är beredda att gå i den rättspolitiska debatten.

Utvecklingen visar på en paradoxal inställning till barn i dagens Sverige. Å ena sidan har föräldrar aldrig varit så engagerade i sina barns liv som nu, och politiker betonar ständigt vikten av att fler barn föds. Å andra sidan sker en tydlig kategorisering där vissa barn – ofta de från socioekonomiskt utsatta områden eller med utländsk bakgrund – behandlas som om de vore vuxna trots sin låga ålder.

Detta står i skarp kontrast till hur barn porträtteras i konst och kultur. På Stadsteatern i Skärholmen sattes nyligen Suzanne Ostens och Per Lysanders pjäs ”Medeas barn” upp i Mellika Melouani Melanis regi. Föreställningen, som beskrivs som lekfull och musikalisk, ställer sig konsekvent på barnens sida och visar hur de tvingas ta hand om sig själva när vuxenvärlden sviker.

Den politiska utvecklingen kan beskrivas som en auktoritär tävling där barn blir förlorarna. Medan vissa tonåringar anses så ömtåliga att journalister inte ens får ställa frågor om deras kontroversiella engagemang, förväntas andra barn i mellanstadieåldern ta vuxet ansvar för sina handlingar.

Experter inom barnpsykologi och rättsväsende varnar för att hårda straffrättsliga åtgärder mot barn sällan ger önskade resultat. Tvärtom riskerar de att fördjupa problem och försvåra rehabilitering. Internationell forskning visar att tidiga sociala insatser och förebyggande arbete är betydligt mer effektivt både för individen och samhället.

Hur denna polariserade syn på barn kommer att påverka framtidens Sverige återstår att se, men klart är att den nuvarande utvecklingen väcker djupa frågor om vilka värderingar som styr samhällets behandling av sina mest sårbara medborgare.