Larmet: Tonårsutvisningar skrämmer bort forskare

Utvisningar av artonåringar drabbar forskarvärlden hårt

De så kallade tonårsutvisningarna, där unga personer tvingas lämna Sverige när de fyller 18 år, har blivit ett växande problem för den svenska akademiska världen. Regeringens beslut att avskaffa möjligheten till undantag för särskilt ömmande fall slår nu hårt mot utländska forskare och deras familjer.

Robert Andersson vid Sveriges universitetslärare och forskare (Sulf) berättar att många utländska medlemmar kontaktar organisationen i desperation över situationen.

”Senast igår var det en person från en familj från Storbritannien som hörde av sig eftersom deras barn inte får stanna kvar,” säger han.

Problemet är omfattande eftersom en betydande del av Sveriges forskarsamhälle består av internationella akademiker. Enligt Andersson är cirka 40 procent av alla doktorander från länder utanför EU, och andelen kan vara ännu högre i senare steg av akademiska karriärer.

Situationen skapar ett paradoxalt läge där Sverige å ena sidan investerar statliga medel för att stärka svenska lärosätens internationella konkurrenskraft och aktivt försöker locka hit utländska forskare, samtidigt som migrationspolitiska beslut motverkar dessa satsningar.

”Många pratar om att vi ska göra oss attraktiva för toppforskare från USA med tanke på att Trump härjar runt i akademin där. Men det blir svårt att locka hit dem om de upptäcker att när deras barn fyller 18 så får de välja att skicka iväg sina barn eller flytta hela familjen,” förklarar Andersson.

Tonårsutvisningarna är bara en del av ett större problematiskt mönster i den svenska migrationspolitiken som påverkar akademin. Andersson pekar på att problemen började på allvar 2021 när skärpta krav på varaktig försörjning infördes. Dessa krav har gjort livet särskilt svårt för yngre forskare som ofta arbetar med korttidskontrakt.

Det finns också oro för kommande förändringar. Den så kallade vandelsutredningen har föreslagit att personer som vistas utanför Sverige i ett år skulle förlora sitt permanenta uppehållstillstånd. Detta skulle allvarligt försvåra internationella utbyten som är en central del av forskningsvärlden.

Andersson erkänner att vissa politiska initiativ går i positiv riktning, som ett liggande förslag att underlätta beviljandet av permanenta uppehållstillstånd för utländska doktorander och forskare. Men han är skeptisk till effekten eftersom andra åtgärder samtidigt verkar i motsatt riktning.

”Man har inte gjort någon helhetsbedömning,” konstaterar han.

Det växande problemet med tonårsutvisningar illustrerar den bredare spänningen mellan Sveriges ambition att vara ett internationellt ledande forskningsland och en alltmer restriktiv migrationspolitik. För forskare från länder utanför EU har Sverige blivit en mindre attraktiv destination, trots att universiteten är beroende av internationell kompetens för att upprätthålla kvalitet och innovation.

Konsekvenserna kan bli långtgående för svensk forskning om situationen inte åtgärdas. Topptalanger kan välja andra länder med mer förutsägbara och familjevänliga immigrationsregler. Detta sker i en tid då den globala konkurrensen om forskningskompetens ökar, med länder som Tyskland, Kanada och Nederländerna som aktivt rekryterar internationella akademiker med förmånliga villkor.

För de forskare som redan befinner sig i Sverige skapar osäkerheten kring barnens framtid en psykologisk belastning som påverkar arbetsmiljö och produktivitet. Många tvingas nu överväga att lämna Sverige trots pågående forskningsprojekt och etablerade professionella nätverk.

Frågan belyser ett större dilemma i den svenska migrationspolitiken: hur balansera önskan om striktare kontroll med behovet av att attrahera och behålla högkvalificerad internationell kompetens som bidrar till landets utveckling och konkurrenskraft.