Lisa Magnusson: Palestinierna och yttrandefriheten får vänta – vänstern är upptagen med att bättra på sitt smink

Den senaste tidens interna konflikter inom vänstern har blossat upp på ett sätt som väcker både förundran och fascination hos omvärldet. Dessa motsättningar, som nu framträder allt tydligare i offentligheten, har djupa historiska rötter som i vissa fall kan spåras tillbaka till den ideologiska splittringen under 1968-rörelsens storhetstid.

Den vänsterrörelse som en gång enade sig kring gemensamma visioner om samhällsförändring uppvisar idag tydliga sprickor där olika falanger befinner sig i öppen konflikt med varandra. Vissa grupperingar anklagar andra för att ha övergett grundläggande principer, medan andra menar att rörelsen måste moderniseras för att behålla relevans i samtiden.

Särskilt påtaglig är skillnaden mellan de som håller fast vid mer traditionella marxistiska värderingar och de som omfamnat en mer pragmatisk hållning i ekonomiska frågor. De förra anklagar de senare för att ha fallit offer för vad de kallar ”förkastlig liberalism” – ett uttryck som används flitigt i interna debatter för att markera ett avståndstagande från marknadsvänliga idéer.

Paradoxalt nog tycks dessa interna strider ha intensifierats i takt med att högervindar blåser starkare över Europa. I ett politiskt klimat där man kunde förvänta sig att vänstern skulle enas mot gemensamma motståndare, verkar istället de interna konflikterna ha fördjupats.

På sociala medier utspelar sig dagligen ordväxlingar som avslöjar djupa meningsskiljaktigheter kring såväl strategiska som ideologiska frågor. Tonläget är ofta högljutt och anklagelserna flyger tätt, vilket bidrar till bilden av en rörelse i kris.

Splittringen handlar inte bara om ekonomiska frågor utan också om identitetspolitik, klimatfrågor och utrikespolitiska ställningstaganden. I synnerhet har frågor kring identitet och representation skapat klyftor mellan olika generationer av vänsteraktivister, där yngre förespråkare för identitetspolitik ofta hamnar i konflikt med äldre företrädare som anser att klassperspektivet bör vara överordnat.

Historiskt sett är vänsterns splittring inget nytt fenomen. Redan under tidigt 1900-tal uppstod djupa klyftor mellan reformistiska socialdemokrater och revolutionära kommunister. Även 1968-rörelsen, som ofta romantiseras som en enhetlig kraft, präglades av intensiva ideologiska strider mellan olika maoistiska, trotskistiska och anarkistiska falanger.

Vad som gör dagens konflikter särskilt intressanta är att de utspelar sig i en tid då vänstern i många europeiska länder kämpar med att behålla sin väljarbas. Traditionella arbetarklassväljare har i flera länder sökt sig till högerpopulistiska alternativ, medan många akademiker och tjänstemän som tidigare röstat vänster nu attraheras av gröna och liberala partier.

Politiska analytiker pekar på att dessa interna strider riskerar att ytterligare marginalisera vänstern i en tid då sammanhållning skulle behövas för att formulera trovärdiga alternativ till rådande politik. Samtidigt finns det de som hävdar att konflikterna är nödvändiga för att vänstern ska kunna förnya sig och finna en relevant position i samtiden.

Det finns också tecken på att vissa delar av rörelsen börjar tröttna på de ständiga interna striderna. Nya initiativ för att överbrygga klyftor och skapa bredare koalitioner har lanserats på flera håll, dock hittills med begränsad framgång.

Oavsett hur man betraktar dessa konflikter är det tydligt att de erbjuder en fascinerande inblick i den ideologiska dynamik som präglar vänsterrörelsen. För politiska observatörer är de både underhållande och förbryllande, och de väcker frågor om vänsterideologins framtida utveckling i ett samhälle som präglas av snabb förändring och nya utmaningar.

Om vänstern ska kunna återhämta sin styrka och relevans, kommer den sannolikt behöva hitta sätt att hantera dessa interna motsättningar och formulera en vision som kan attrahera en bredare väljarbas. Tills dess fortsätter de ideologiska striderna, till omvärldens både förundran och fascination.