Martin Liby Troein: Strömmer verkar bedrövad – men han behöver faktiskt inte göra det här

Sverige står inför en omvälvande reform i rättssystemet med regeringens förslag att sänka straffbarhetsåldern. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) försvarar allt mer defensivt planerna på att kriminalisera handlingar av barn under 15 år, men verkar själv tveksam till förslaget.

”Ingen tänkande människa vill sätta barn i fängelse”, konstaterade Strömmer i en intervju med Expressen, där han också medgav att han tror att de flesta poliser skulle hävda att reformen inte kommer åt grundorsaken till ungdomsbrottslighet.

Justitieministerns uppgivenhet är tydlig när han diskuterar förslaget, vilket står i skarp kontrast till hans vanligtvis resonerande och principfasta framtoning. Strömmer, som beskrivs som regeringens populäraste statsråd både bland väljare och internt i partiet, har tidigare utmärkt sig genom att inte bara upprepa partilinjens talepunkter utan faktiskt resonera kring målkonflikter och evidens.

Kritiken mot förslaget har varit omfattande, inte bara från politiska motståndare och barnrättsorganisationer utan från själva myndighetssverige. Kriminalvården, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten har alla uttryckt allvarliga invändningar. Lennart Guné, chef för Utvecklingscentrum på Åklagarmyndigheten, varnade i SVT: ”Vi är rädda att brotten helt enkelt går ner i åldrarna, att man använder 11- och 12-åringar som förbrukningsvara i gängkrigen i stället för 14-åringar.”

Sveriges nuvarande straffbarhetsålder på 15 år har djupa historiska rötter. Redan i en kunglig utredning från 1901 som befäste denna gräns, konstaterades att straffbarhet kräver både förmåga att bedöma sitt handlingssätt och en viss motståndskraft mot yttre påverkan – egenskaper som enligt utredningen inte utvecklas förrän vid 15 års ålder. Modern forskning tyder på att denna kognitiva mognad faktiskt inträffar ännu senare.

Samma utredning noterade att barn under 15 år ”sedan länge ansetts i kriminellt hänseende omyndiga” och att detta ”väl få anses hafva vuxit in i det allmänna rättsmedvetandet”. Ett sekel senare är denna uppfattning ännu mer förankrad i den svenska kulturen.

Sverige har historiskt utmärkt sig genom sin barnsyn, där barn både ses som individer värda att lyssna på och samtidigt tillhörande en från vuxenvärlden separat sfär. Detta synsätt har genomsyrat allt från läroplanerna i skola och förskola till barnlitteraturen, och manifesterats i lagstiftningen – Sverige var först i världen med att förbjuda barnaga.

Den nuvarande situationen, där 13-åringar skjuter och blir skjutna, kräver utan tvekan nya åtgärder. Regeringen har redan tagit fram en ny socialtjänstlag för att möjliggöra tidigare ingripanden när barn hamnar snett. En logisk fortsättning vore långsiktiga resurstillskott till socialtjänsten, som ofta rapporteras ha svårt att fullgöra sitt uppdrag. Tillsammans med satsningar på skola och polis skulle detta kunna adressera grundorsakerna till ungdomsbrottslighet.

Regeringen har också tillsatt en utredning för att se över de statliga institutionshemmen (Sis) som idag ansvarar för barn som begått grova brott. En grundläggande reform av denna verksamhet skulle kunna vara ett alternativ till sänkt straffbarhetsålder.

Strömmer har rätt i att vi inte kan fortsätta som tidigare när unga tonåringar dras in i grov brottslighet. Men kritiker menar att svaret inte bör vara att låta de kriminella gängen vinna genom att vi överger vår syn på barn som just barn – en syn som är en essentiell del av den svenska identiteten.

Som situationen nu utvecklar sig står justitieministern inför ett vägval: att driva igenom en reform som strider mot både expertutlåtanden och möjligen hans egna övertygelser, eller att utforska alternativa vägar för att komma åt ungdomsbrottsligheten utan att sätta barn i fängelse.