Sverigedemokraterna (SD) har genomgått betydande interna turbulenser, med ett särskilt trauma kring uteslutningen av ungdomsförbundet SDU. År 2015 upplevde partiet en djup konflikt som ledde till att ledarna för SDU, William Hahne och Gustav Kasselstrand, samt flera andra framstående medlemmar, uteslöts från partiet. De ansågs representera en radikal agenda som strävade efter att förändra den rådande samhällsordningen. Denna splittring resulterade i skapandet av det högernationalistiska partiet Alternativ för Sverige. Efter denna kris har SD:s ledning valt att inte återupprätta ett eget ungdomsförbund. Istället har de etablerat nätverket Ungsvenskarna, vilket underställs partiledningen och fungerar som en lojal partiorganisation.
Trots detta har missnöjet bland medlemmarna pyrt under ytan under nästan ett decennium. Den interna debatten har aldrig lagt sig, och nyheterna om en infekterad diskussion inom partiet under hösten har lett till ett beslut från partistyrelsen om att Ungsvenskarna inte får bli ett fristående ungdomsförbund förrän 2027. Enligt interna källor finns det en radikalisering inom Ungsvenskarna som oroar partiledningen, framför allt när SD:s mål är att bli en del av regeringen. Partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson försöker tona ner konflikten genom att beskriva beslutet som en normal process för nya politiska grupper inom partiet och påpekar att Ungsvenskarna kommer behöva uppvisa stabilitet innan de kan agera oberoende.
Frustrationen bland partimedlemmar är påtaglig; varje år går SD miste om betydande ekonomiska resurser som Ungsvenskarna skulle kunna åtnjuta som ett eget förbund, vilket har lett till kritik mot partistyrelsens beslut. Distriktsordförande har uttryckt sin missnöje, och källor beskriver hur ett fåtal i partistyrelsen tagit beslut utan bredare konsensus. Den nya nationella talespersonen för Ungsvenskarna, Denice Westerberg, säger sig dock vara lugn kring de uppskjutna planerna och fokuserar på att förbereda medlemmarna inför kommande val 2026.
Frågan om hur radikal SD:s framtoning kan vara utan att förlora sin möjlighet att delta i regeringen har skapat splittring inom partiet. Målet för Ungsvenskarna är att bli independenta, men det finns också en medvetenhet om vikten av att anpassa kommunikationen för att inte skrämma bort väljare och hindra partiet från att nå målet att sitta i regeringen. Westerberg menar att deras kommunikation inte ska styras av andras åsikter, utan istället fokusera på det egna budskapet och målen.
Bäckström Johansson erkänner att han förstår den frustration som finns inom Ungsvenskarna, särskilt efter att partiet har sett framgångar i skolvalet. Dessa framgångar skapar en känsla av en våg att bygga vidare på och stärka ungdomsrörelsen inom SD. Han framhäver den utmaning som ungdomsnätverket står inför, med bristen på en traditionell organisation, vilket gör det svårt att upprätthålla kontakter och engagemang på distriktsnivå.
Sammanfattningsvis står Sverigedemokraterna inför en period av introspektion och anpassning, där konflikten inom partiet kring Ungsvenskarna visar på en djupgående splittring mellan önskan om radikal politik och behovet av att förbli regeringsdugliga. Den interna dynamiken och de beslut som fattas i frågor som rör ungdomsförbundet kommer att fortsätta att forma partiets väg framöver, och strategiska val kommer att behöva tas för att balansera mellan ideologiska ambitioner och praktiska politiska realiteter.
