Ekonomisk kris för personer med funktionsnedsättning – lever hela liv i fattigdom

Personer med funktionsnedsättning i Sverige lever under mycket knappa ekonomiska förhållanden, något som nyligen uppmärksammades i SVT-programmet ”Frågan är fri”. I programmet intervjuade personer med autism eller intellektuell funktionsnedsättning kända svenskar, däribland statsminister Ulf Kristersson (M).

En 47-årig kvinna berättade för statsministern att hon får ut drygt 12 000 kronor före skatt varje månad och därför tvingas låna pengar av sin mamma för att klara sig ekonomiskt. Hennes situation är tyvärr inte unik utan speglar verkligheten för många personer med funktionsnedsättning i Sverige idag.

Förra våren riktade FN kritik mot Sverige gällande risken för fattigdom bland personer med funktionsnedsättning. Kritiken backas upp av tydlig statistik. Medan medellönen i Sverige ökade med 52 procent mellan 2003 och 2020 växte sjuk- och aktivitetsersättningen endast med 29 procent. Detta innebär att stöden har halkat efter rejält och idag är på anmärkningsvärt låga nivåer.

Enligt en rapport från Riksförbundet FUB, ”Fångad i fattigdom”, har vuxna med funktionsnedsättning rätt till sjuk- och aktivitetsersättning på mellan 12 152 och 13 622 kronor i månaden före skatt, beroende på ålder. Eftersom denna summa sällan räcker för grundläggande utgifter får de flesta även bostadstillägg på maximalt 6 550 kronor per månad. Många erhåller dessutom en mindre habiliteringsersättning för deltagande i daglig verksamhet.

Denna ekonomiska situation är utmanande för alla, men särskilt svår för personer med intellektuella funktionsnedsättningar som behöver omfattande stöd. Många bor i kommunala gruppbostäder med relativt höga hyror – i exempelvis Upplands Väsby ligger genomsnittet på 9 367 kronor per månad. Utöver detta tillkommer kostnader för god man eller förvaltare, vilket kan uppgå till över 1 000 kronor månadsvis.

Möjligheterna att förbättra sin ekonomiska situation är dessutom begränsade för många personer med funktionsnedsättning. Om de lyckas få extra inkomster eller har tillgångar över ett visst värde minskar bostadstillägget automatiskt, vilket skapar en form av fattigdomsfälla.

När alla dessa faktorer kombineras uppstår enligt FUB:s rapport ett ekonomiskt underskott på cirka 1 700 kronor varje månad – eller drygt 20 000 kronor per år. Denna mellanskillnad täcks ofta av anhöriga, som i fallet med den 47-åriga kvinnan som intervjuade statsministern.

Till skillnad från andra grupper som upplever ekonomisk utsatthet, som studenter eller arbetslösa, ser personer med funktionsnedsättning ofta ingen väg ut ur fattigdomen. De som av olika anledningar inte kan etablera sig på arbetsmarknaden kommer att vara beroende av bidrag och socialförsäkringar livet ut.

Detta innebär att det är Sveriges ansvar som samhälle att bestämma vilken levnadsstandard dessa medborgare ska ha. Den aviserade skattesänkningen på sjuk- och aktivitetsersättning kommer inte att förändra situationen i grunden.

Om nuvarande politik fortsätter oförändrad innebär det i praktiken att många personer med funktionsnedsättning döms till livslång fattigdom. Detta sker trots att Sverige är ett av världens rikaste länder och ofta framhåller sig som en välfärdsstat med ambitionen att inte lämna någon medborgare efter.

FN:s kritik och rapporter som ”Fångad i fattigdom” visar att det finns ett akut behov av att se över och förbättra de ekonomiska villkoren för personer med funktionsnedsättning för att säkerställa en värdig levnadsstandard för alla medborgare, oavsett funktionsförmåga.