Liberalerna överger sin linje mot SD-ministrar – politiskt förtroendekapital i fara

Den liberala partiledningen med Simona Mohamsson i spetsen har enligt uppgifter i flera medier beslutat att överge sitt tidigare nej till att ingå i en regering med Sverigedemokraterna. Den nya politiska linjen förväntas presenteras vid en pressträff under fredagen.

Beslutet innebär ett dramatiskt skifte i Liberalernas hållning och representerar ytterligare ett kapitel i partiets pendlande relation till SD. Partiledningen riskerar nu att förlora sitt sista politiska förtroendekapital, då tidigare utfästelser om att stå fast vid principiella ställningstaganden mot SD-samarbete nu framstår som tomma löften.

Simona Mohamsson har vid upprepade tillfällen försäkrat att partiet skulle rösta nej till en regering där Sverigedemokraterna ingår. Partiets kommunikationsstrateger har ansträngt sig för att övertyga medielandskapet om att denna linje var definitiv och orubblig.

Det föreföll troligt att partiledningen skulle hålla fast vid sitt beslut åtminstone fram till maj, då opinionsmätningarna inför riksdagsvalet vanligtvis blir tydligare. Men det ”enhälliga” beslut som partistyrelsen fattade i oktober har alltså inte hållit mer än fem månader.

Fruktan för att hamna under riksdagsspärren och därmed försvinna från den parlamentariska arenan tycks ha varit avgörande för omsvängningen. Trots flera försök att locka väljare med olika politiska förslag – alltifrån kontroversiella förbud till skolpolitiska reformer – har Liberalerna misslyckats med att vinna högerväljarnas gunst.

Partiets strategi handlar nu mer om överlevnad än om ideologisk konsekvens. Fokus har skiftat från att attrahera väljare som söker en principiell liberal politik till att försöka fånga taktikröstare som prioriterar en fortsättning av Tidösamarbetet, även om det innebär en regering med betydande sverigedemokratiskt inflytande.

Den politiska kursändringen kommer sannolikt att utlösa interna spänningar inom partiet. Partiledningen ser dock dessa utmaningar som ett mindre problem jämfört med risken att helt försvinna från riksdagen.

Retoriken om att Liberalerna ska få politiska segrar i utbyte mot sitt stöd till SD beskrivs av kritiker som ett tomt löfte. Med tanke på Liberalernas svaga förhandlingsposition menar många bedömare att eventuella eftergifter från Sverigedemokraternas sida troligen blir av symbolisk karaktär.

Särskilt anmärkningsvärda är uppgifterna från tidningen ETC om att Liberalerna, i utbyte mot stöd till SD-ministrar, skulle få igenom en folkomröstning om euron. Detta uppfattas av många som en märklig eftergift, då varken Mohamsson eller hennes företrädare Johan Pehrson aktivt har drivit kravet på folkomröstning. Tvärtom har båda tidigare förespråkat att Sverige bör ansluta sig till euron utan folkomröstning.

Dessutom är det värt att notera att folkomröstningar i Sverige kräver bredare parlamentariskt stöd och inte kan genomdrivas genom en överenskommelse mellan enbart två partier. En sådan process skulle kräva stöd från större partier som Socialdemokraterna och Moderaterna.

Liberalernas nya strategi tycks vara att förlita sig på taktiska röster från moderata väljare för att säkra sin parlamentariska överlevnad. Frågan är dock om detta kommer att vara tillräckligt. Trots Mohamssons kursändring kan många högerväljare fortfarande se det som säkrare att stärka andra partier inom Tidösamarbetet.

Med detta beslut tar Liberalerna en betydande risk, där den kortsiktiga parlamentariska överlevnaden prioriteras framför långsiktig ideologisk trovärdighet. Hur denna avvägning kommer att bedömas av väljarna återstår att se i kommande val.