Upptäck Algarve – paradiset vid Europas ände

Efter 30 minuter börjar jag undra vad jag har gett mig in på.

Vi är tolv turister plus en kapten och en guide i den trånga, brandgula gummibåten som har lagt ut från den lilla marina där universitetets havsforskare har sitt kontor. Våra sitsar är svarta läderlimpor som ser ut som motorcykelsadlar, och vi griper krampartat i de kromade och golvfasta stålrören till handtag framför oss. Här gäller det att hålla i, för i snart en halvtimme har vår båt i rask fart plöjt sin väg mot och genom Atlantvågorna. Varje gång vi slår igenom toppen av en våg fnittrar vi hysteriskt – som för att förtränga den våldsamma smäll i underlivet som varje passage ger upphov till. 

Ett riktigt ”pain in the ass” som de engelskspråkiga säger. Och – var är delfinerna?

Vi befinner sig på vad som för några tusen år sedan betraktades som världens ände. Nämligen längst ned i västra Algarve, vid Europas sydvästligaste slut, alldeles nedanför den berömda fyren Faro intill den lilla staden Sagres. Algarve, Portugals sydligaste region, är inte mycket större än Gotland och Öland tillsammans, och med sina 150 utsökta stränder är den Portugals största sol- och baddestination. Här, strax norr om Faro, ligger ett pärlband med några av de bästa stränderna – inte minst för surfare.

Det är strax söder om den som vi nu befinner oss på delfinjakt i regi av Mar Ilimitado, ett företag drivet av havsforskare från universitetet i näraliggande Portimão och med dubbla syften: att skapa en turistupplevelse, men också att använda de uppgifter och data som framkommer vid båtutflykterna i forskningen. Vid vårt besök vet man till exempel att antalet flasknosdelfiner i vattnen här är exakt 611 stycken. 

– När det gäller klimatförändringar är vi väldigt skonade, säger Sara Magalhães, chef för forskarnas hamnkontor. Våra delfiner blir bara fler, och valarna också.

Efter en dryg halvtimme av hårt studsande mot vågorna saktar vår gummibåt äntligen ned och ger oss chansen att stilla beundra den stora blå och solglittrande Atlanten. Och efter bara några minuter i stillhet dyker de upp, flasknosarna. Ibland ser vi bara ryggar eller nosar, men då och då tar de – ensamma eller i par – rejäla hopp upp i luften utmed båtens sidor. Med hjälp av GPS får vår kapten hjälp att hitta djuren från assisterande forskarbåtar i närheten. Så finner vi stim efter stim av glatt showande flasknosar.

Olhão – porten till nationalparken

Algarve är litet: det är bara tolv mil från Sagres i väst till flygplatsen i Faro stad (ej att förväxla med fyren) i öst, och de större vägarna (som motorvägarna) är bra. Vi gör en rundresa med bil i regionen på bara drygt tre dagar. Precis som de flesta turister landar vi på den internationella flygplatsen nära Faro. Efter en natts sömn tar vi bilen de nio kilometerna österut till omsusade fiskestaden Olhão som också är den stora porten till nationalparken Parque Natural da Ria Formosa, en skärgård fylld av öar, laguner och saltdynor som härifrån sträcker sig 66 kilometer österut, nästan ända bort till gränsen mot Spanien. 

Men innan vi tar båten ut i skärgården kollar vi in de centrala områdena intill Olhãos hamn. Det domineras av två gamla palats i rött tegel: grönsaks- respektive fiskmarknaden. Särskilt spännande är förstås den senare, med sina berg av det som fastnat i den stora fiskeflottans nät samma gryning. Vår guide här är stammis på fiskmarknaden, tillika en före detta kollega till mig, Expressenfotografen Petter Oftedal som tillsammans med hustrun nu är bosatt i närheten av Olhão sedan ett antal år tillbaka.

Petter pekar ut goda och mindre goda arter, berättar om de olika fiskesäsongerna och visar hur det överallt märks ut huruvida fisken är uppfödd eller fångad ur havet. Vi viker av till en bakgata intill där det finns en sevärdhet. I den här staden lever nästan alla av fisket, och den stora konservfabriken på gatan här var länge en central del av verksamheten. Numera är den smyckad med stora muralmålningar som visar arbetsscener – män som lagar fiskenät, hästar som drar in båtarna till stranden och så vidare. Många arbetsmoment var strikt könsuppdelade, till exempel fick enbart män sätta etiketter på konservburkarna. 

Nu tar vi taxibåt ut i skärgården med sikte på den näraliggande ön Culatra, en av tre skärgårdsorter här med färjeförbindelse från Olhão. Färjan till Culatra tar en timme, taxibåt 20 minuter. Havsytan på vägen ut är fläckad av vad som ser ut som gräsbevuxna sanddyner omgärdade av uppstickande träkäppar. Det är musselfarmer, och pinnarna visar vem som är ägare, upplyser vår pratsamme skeppare.

– Det här är paradiset för fiskarna, säger han. Här har de hur mycket mat som helst. 

Lite surt tillägger han:

– Här har vi världens bästa tonfisk, men den exporteras direkt till Japan!

Biltrafik är förbjuden i Culatra

Lilla Culatra visar sig vara ett egenartat samhälle. De cirka 300 invånarna utgörs nästan helt av fiskefamiljer som har levt här i generationer. Inga hus får byggas mer än två våningar höga eller säljas utanför släkterna. Biltrafik är förbjuden liksom att öppna hotell, och en del av fångsten läggs dagligen i en uppdragen eka i hamnen, fri att hämta för hungriga bofasta. Sedan 25 år styrs ön av en kvinna vars senaste plan är att göra ön självförsörjande på el – därför byggs nu solpaneler överallt. 

Ön besöker man för den färska fisken (som den serveras till exempel på Cafe Janoca, den stora krogen/baren med perfekt läge intill hamnen) och den fina stranden (Olhão saknar badstrand). Vägen från hamnen till stranden löper via en stensatt smal gata kantad av gamla pittoreska småhus. Sista biten löper över sanddyner på en snickrad gångbro, innan den stora, härliga playan öppnar sig. 

Efter skärgården styr vår bil mot dess motsats: Algarves bergsregion i norr och huvudorten Monchique med regionens högsta bergstopp, Fóia. Den drygt åtta mil långa sträckan är kantad av stora odlingar av apelsin, citron och avokado. Högre upp tar en annan sorts odlingar över. Här är korkeken en traditionell inkomstkälla för många bönder. 

Det lär jag mer om när jag efter en hotellnatt träffar guiden Bruno Rodrigues morgonen därpå. Han härstammar från en släkt av korkbönder, och vi stannar till i en korklund på vägen upp till det högsta berget. Att livnära sig på korkodling är en utmaning.

– Träden kan bara skördas var nionde år, berättar Bruno. Och de ger toppkvalitet först när de har blivit runt 40 år. Så planterar man nytt är det de efterlevande som får skörda. 

Även odling av eukalyptus var länge vanligt här, som råvara till pappersindustrin, men sedan flera allvarliga skogsbränder får växten – som brinner som fnöske – inte längre planteras i regionen. 

Livet som bonde är magert här uppe:

– Vi fick vår första asfalterade väg här 1974, berättar Bruno. Så korkbönder som min farfar fick länge fotvandra med sin skörd utmed bergslederna här uppe. 

Vandringen i bergen lockar allt fler

På de senaste tolv åren har allt förändrats. Numera är just bergslederna en av områdets största attraktioner, och vandringen i bergen lockar allt fler turister. 

Som inbiten naturmänniska och löpningsentusiast är Bruno pionjär i sammanhanget. 

– När jag började vandra och löpa här några år in på 2000-talet var jag ensam som ”runner” – nu gör alla det. 

De senaste tio åren har antalet märkta leder blivit allt fler. Ett avgörande dragplåster är Algarves finaste vandringsled, den 30 mil långa Via Algarviana, som har några av sina allra vackraste avsnitt här. Men när vi når platån vid bergstoppen Fóia är det en annan populär sport här uppe som uppmärksammas. Där står nämligen Monchiques borgmästare och inviger ett monument föreställande en cyklist. Toppen visar sig vara ett vanligt slutmål för såväl cykel- som löpartävlingar. Den är inte särskilt hög (904 meter), men utsikten är fantastisk – större delen av Algarve ligger för våra fötter, hela sydkusten från Faro till Lagos och Sagres. Ett prunkande grönt och brunt landskap med den blå Atlanten i horisonten. 

På vägen ned vill guiden visa en lokal stolthet. Spritdrycken medronho är populär i hela Portugal, och den bästa kommer just från Monchique. Den framställs av ett slags smultron som växer vilt här. I sitt lilla bryggeri Monte da Lameria, inrymt i ett gammalt stenhus, förklarar Helena Martiniano processen: bären skördas i december (det går åt tio liter för en flaska), fermenteras tillsammans med vatten i tre månader och kokas sedan. Innan den starka drycken tappas späs det till alkoholhalten 52 procent. Medronho dricks som sup men är sin styrka till trots väldigt mild och rund i smaken.

Vår färd fortsätter sydväst ned mot kusten där vi passerar Algarves näst största stad Portimão (cirka 50 000 invånare och relativt ungdomlig på grund av sitt universitet). En liten bit västerut svänger vi ner för ett snabbt besök i den vackra kuststaden Lagos, regionens tredje största, känd för sitt livliga krog- och nöjesliv, och snabbväxande då det har blivit populärt bland utlänningar att köpa boende här.

Lagos gamla stad – myller av kullerstensgator

Vi kör utmed den långa ståtliga kajen Avenida dos Descobrimentos och dess vackra marina och stannar till vid statyn av Henrik Sjöfararen på det lilla torget Praça do Infante Dom Henrique, där också det vita stenhuset som en gång rymde stadens slavmarknad ligger. Bakom torget öppnar Lagos gamla stad sig med sitt myller av kullerstensgator och gränder, kantade av krogar och butiker. 

Nu styr vi mot ”världens ände”, platsen för delfinsafarin i artikelinledningen, det vill säga den lilla staden Sagres vid Portugals slut mot Atlanten i sydväst. Här bor vi, som så många Algarveturister, på den typen av stora resort som den late inte nödvändigtvis behöver bege sig utanför under semestern. På Martinhal Resorts finns ett utbud av restauranger och barer, pooler, spa och egen strand med stånd som erbjuder en uppsjö av vattensporter. 

Resortens strand utgör den östra delen av en av områdets allra vackraste stränder, stora Praia do Martinhal. En stig i strandens västra ände för oss de 800 meterna till Sagres stad, som ligger vackert på en höjd med fin utsikt ut över Atlanten och har en stillsam ”bykänsla”. Frånsett några restauranger är lockelsen marinan med sitt utbud av båtutflykter. Delfinsafarin har vi redan berättat om, en annan attraktion är fågelskådning till sjöss. Sådant erbjuds även i tidigare nämnda Parque Natural da Ria Formosa i öst, men skärgården här utanför Sagres har ett plus – den är en viktig anhalt under fågelmigrationen höst och vår då hundratals, ofta sällsynta, fåglar pausar här i upp till två månader för att äta. Bland besökarna märks rovfåglar som kejsarörn, svart stork och smutsgam. En annan populär utflykt är kajakturer till några av kustens många havsgrottor.

Surfning allt mer populärt

Men allt fler söker sig till regionen för att surfa:

– Det är ingen lokal tradition, säger turistguiden Ricardo över en lunch på den trevliga restaurangen A Sagres. Det började på 1990-talet med att utländska hippier kom hit i sina husbilar för att surfa, sedan tog lokalbefolkningen efter. Vi har tio fina surfstränder utmed västkusten här med riktigt stora vågor, och ett par stycken på sydvästkusten som ligger mer skyddat och därför är lugnare.

Guiden tar mig på en tur till några av de närmare surfstränderna. Här och där utmed vägen ser vi surfarnas typiska VW-bussar stå parkerade med brädorna på taket. De börjar bli ett problem, säger min guide. Förra säsongen var det över tusen sådana bilar här på ”wild camping”, vilket är förbjudet – främst för all nedskräpning som den orsakar.

Att vara surfare kräver god fysik, inte minst för att ta sig ned till (och upp från) favoritstränderna här. De nås nämligen via branta stigar långt nedanför den höga kusten.

Efter att ha spanat in ett par stränder kör vi förbi Sagres fort, som på 1400-talet rymde Henrik Sjöfararens seglarskola. Turister släpps inte in i fortet, men de stora upplevelserna fås på promenadvägen som sträcker sig runt det – de ståtliga Atlantvyerna. Fast just de drar ännu fler besökare till den näraliggande, berömda fyren Faros på Cabo de São Vicente – Europas sydvästligaste punkt. Den vackra röda fyren är sedan länge ur tjänst och stängd för allmänheten, så kaféet och turistbutiken gör sina bästa affärer på kvällen då folk far hit för att beskåda den mäktiga solnedgången. Då är det lätt att fantisera sig bort här till gångna tider och alla de modiga seglare vars nyfikenhet drev dem bortom horisonten för att de bara måste få veta om något kunde finnas där – och i så fall vad.

Det är alltjämt Algarves och Portugals stoltaste stund.

GUIDE: 10 TIPS TILL ALGARVE

SE & GÖRA

1. Kap Sankt Vincent 

Att klippan med fyren Faro utgör Europas sydvästligaste hörn är för många ett besöksmotiv i sig. Fyren kan inte beses från insidan, men panoramavyerna här uppifrån räcker långt. Geologer har visat att marken här en gång var sammanbunden med Kanada på andra sidan Atlanten. Att gå hit från Sagres tar 90 minuter. Med buss (cirka 40 kronor) tar det tio minuter och med taxi (cirka 120 kronor) cirka sju minuter.

2. Båtutflykt

Många kustorter i Algarve erbjuder ett brett utbud av båtäventyr. Delfinsafari, fågelskådning, fisketurer och utflykter till havsgrottor hör till de populäraste. Självklara fullträffar på dessa vackra, soliga kuster.

3. Vandring/surfning/golf

Pittoreska bergsstaden Monchique är startpunkt för vandringar i Algarves bergiga norra del. De bästa surfstränderna ligger utmed västkusten strax norr om Sagres (surfsäsongen är september-maj, juni-augusti är för blåsiga). Golfsäsongerna är mars-juni samt september–oktober.

Mer info: visitalgarve.pt/en 

ÄTA & DRICKA

4. Fiskmarknaden i Olhão

Utbudet av nyfångat från havet i den stora gamla hallen i rött tegel är en fest för alla sinnen. Runt marknaden ligger en rad stånd och serveringar för alla som blir sugna.

Adress: Avenida 5 de Outubro, Olhão

5. Faz Gostos

Denna stiliga gourmetkrog i Faros gamla stad räknas till de bästa i Algarve när det gäller det traditionella portugisiska köket. Fisk, skaldjur och kött på sofistikerat sätt. Stor vinkällare. 

Adress: Rua do Castelo 13, Faro

Mer info: fazgostos.com 

6. A Sagres  

Trevlig kvarterskrog och en av Sagres bästa enligt min guide. Här njuter vi bland annat en god arroz de piexe (fiskgryta). Kuriosa: Sagres är en stad utan gatunamn. Krogens adress Sitio do Tonel, betyder ”nära stranden Tonel”. 

Adress: Sitio do Tonel, Sagres

Mer info: asagres.com 

BO BRA

7. Martinhal Sagres Family Resort

Stor resort med fantastiska läge vid en av Sagres finaste stränder, Praia do Martinhal. Flera restauranger, barer och pooler, spa och vattensporter. Dubbelrum från 1 800 kronor.

Adress: Praia do Martinhal, Sagres

Mer info: martinhal.com/sagres 

8. Monchique Resort & Spa

Ligger vid den kurorten Caldas de Monchique och dess berömda hälsokälla strax söder om Monchique (centrumföreningen bergsvandringen i Algarve). Elegant med spa, pooler, god mat.  Dubbelrum från 1 200 kronor.

Adress: Lugar do Montinho, Caldas de Monchique

Mer info: monchiqueresort.com/en 

SHOPPING & NÖJEN

9. Dekorativt kakel

Shoppingutbudet är måttligt. Men butiker med det färgglada, berömda portugisiska kaklet finns på de flesta orter. 

10. Stevie Ray’s

Krogar och barer dominerar kvällslivet i regionen. Nattlivet är bäst i Lagos där blues- och rockklubben Stevie Ray’s hör till de mest omtyckta.

Adress: Rua da Senhora da Graça 9

Guide till Algarve – sevärdheter och stränder
Guide till Lissabon: Bästa tipsen i den vackra staden
Här är de vackraste slotten i världen