Altinha – från macholek till kvinnlig revolution i Brasilien

Altinha – den brasilianska bolleken som erövrar världen

I gryningen på Copacabanas strand släpar Lorena Bichucher ned en nätkasse med bollar till en kokospalmdunge. Klockan sju har åtta kvinnor samlats för dagens träning. 39-åriga Lorena delar upp gruppen och kastar upp bollarna. Målet är inte bara att hålla bollen i luften utan att göra det med fantasi och precision.

”Vill man skapa mer spänning ökar man takten”, förklarar Lorena, utbildad idrottslärare. Bollen ska cirkulera oförutsägbart mellan deltagarna. Allt är tillåtet förutom händer och armar – bollen nickas, fångas med bröst, axlar, lår eller fötter.

Bland deltagarna finns 33-åriga Beatrice Barbosa som började med footvolley för sex år sedan. ”Jag behövde gå ned i vikt och fastnade för footvolley, men altinha är bättre. Man är mer närvarande”, berättar hon. Beatrice tränar med Lorena två gånger i veckan med målet att bli så skicklig att hon kan spela med vilket killgäng som helst på stranden.

Lorena Bichucher vill dock inte att hennes elever ska jämföra sig med männen. Hon ser sin bollskola Empoderalta som ett feministiskt projekt. ”Killar tycker det är naturligt manligt att trixa med bollen. De skulle aldrig gå i en skola för att lära sig. Vi tjejer är mer ödmjuka”, säger hon.

Hon startade Empoderalta för fyra år sedan efter att ha tröttnat på sin tid som footvolley-tränare. ”Min manliga kollega låg med alla tjejerna. Det blev bara en massa bråk. Det är bättre när männen inte är med.”

Altinha uppstod i slutet av 1960-talet under palmdungen Coqueirão på Ipanemastranden. Ett gäng män som spelade korpfotboll började trixa och passa bollen mellan sig istället för att göra mål. Med tiden spreds aktiviteten ned mot vattenbrynet och blev ett sätt för vältränade män att visa upp sig.

Dokumentärfilmaren Cecília Lang fascinerades av altinha redan som 12-åring. ”Det var så vackert att titta på. Nästan som en dans”, säger hon. För sju år sedan började hon spela in dokumentären ”Bola Pro Alto!” (bollen i luften), som förra året belönades med ett hederspris vid filmfestivalen FICTS i Milano.

”För mig är altinha ett konstnärligt uttryck. När det är som bäst går man in i ett slags trans. Nästan som meditation”, förklarar Cecília. Under arbetet med dokumentären noterade hon att allt fler kvinnor börjat spela altinha. ”Det har nästan blivit som en kvinnlig revolution.”

Hon observerade också att den brasilianska bolleken börjat spridas internationellt. På stränder i Australien, Barcelona och Tel Aviv är altinha numera vanligt. ”Det är en feber som sprider sig. En av världens bästa altinhaspelare är en italienare som lärde sig spela genom att kolla på Youtube”, berättar Cecília.

I Brasilien har altinha utvecklats till en tävlingssport där en jury bedömer gruppers spel utifrån bollkontroll, rytm, kreativitet, variation, precision, svårighetsgrad och personligt uttryck. ”Det är spännande att det börjat tävlas, men jag vill gärna behålla altinha som ett sätt att umgås kollektivt”, säger Cecília som själv blivit beroende av sporten.

Leonardo Ribeiro, rankad som Brasiliens bästa altinha-spelare, vill se sporten som en olympisk gren. För att uppfylla den olympiska kommitténs kriterier måste sporten utövas i minst 75 länder på fyra kontinenter, samt av kvinnor i minst 40 länder på tre kontinenter. ”Det kommer att ta sin tid, men spridningen över världen har börjat och allt fler kvinnor spelar. Vad vi saknar är ett förbund som kan företräda oss”, säger han.

I Rio de Janeiro fick altinha ett nytt uppsving under pandemin när stränderna var stängda. Kompisgäng började träffas under de gamla lokstallarna utanför Botafogos arena i förorten Engenho de Dentro och uppfann altinha street. Nu samlas flera hundra personer varje måndag för att trixa med bollen under lokstallarnas tak.

”För mig är altinha terapeutiskt. Jag rensar skallen här varje måndag”, berättar 21-åriga Ana Beatriz Farias. Hon spelar alltid med samma tre killar. ”Vi håller samma nivå. Förutom att jag ibland tar emot bollen på gumpen. Det gör inte killarna”, säger hon skrattande. För Ana har måndagarna blivit ett sätt att öva inför helgen på stranden. ”Stranden är vår scen.”

På söndagarna samlas altinhaspelare vid Leme, stranden intill Copacabana. När eftermiddagssolen tappar kraft fylls vattenbrynet av små grupper som håller bollen svävande i luften. Mel Moura, 21, spelar varje helg men håller inte med om att kvinnorna är på väg att ta över. ”Altinha är fortfarande en machosport. Varje gång vi frågar killar på stranden om vi får vara med tittar de misstänksamt på oss”, säger hon.

Hennes väninna Diana Nicolau tillägger: ”Och missar vi en boll suckar de. Det är som om killarna testar oss. Klarar vi testet är det däremot inga problem, då kan vi spela i timmar.”