Därför försvann halfpipeåkarna i Sverige

När snowboardens hjärta försvann – halfpipen som en gång definierade en sport

När snowboard- och freeskiåkare samlas för SM i Kläppen denna vecka sker det med ett vemodigt inslag. Halfpipen, som en gång definierade snowboardkulturen, står i skuggan av mer populära grenar som big air och slopestyle. Trots att många åkare kommer att ställa upp i halfpipe finns det inte längre någon svensk som specialiserar sig på grenen.

– Sverige hade en satsning på halfpipe fram till OS i Turin 2006, men efter det slogs spiken lite i kistan. Då var vi inte längre ens nära medaljerna, berättar Joakim Hammar, tidigare förbundskapten och numera föreningsutvecklare på Svenska skidförbundet.

De skandinaviska länderna hade länge tillhört den absoluta världseliten i halfpipe. Men enligt Hammar räckte det inte längre att träna i handgrävda piper i områden som Riksgränsen. Sportens utveckling hade sprungit ifrån de enkla förhållanden som en gång gjort halfpipen tillgänglig för många.

Allt började på en soptipp i Kalifornien i slutet av 1970-talet. Ett gäng pionjärer inom snowboard upptäckte en naturlig ränna i marken vid Tahoe City som påminde om skateboardramper. Med spadar och plywood förstärkte de rännan och skapade ett helt nytt sätt att åka bräda på. Snart samlades åkare på olika platser för att gräva ut sina egna piper för hand.

– Det var ju det coolaste. Jag brukade greppa en spade när jag kom till backen varje dag och gräva fram min egen lilla pipe och åka i den, hoppa, hajka upp igen och börja om, minns Stefan Karlsson, nuvarande sportchef för både snowboard och freeski på Svenska skidförbundet.

Karlsson var själv en av fyra svenskar som tävlade i halfpipe vid OS 2006. Sedan dess har Sverige inte haft någon representant i grenen vid olympiska spel.

Den tekniska utvecklingen förändrade sporten i grunden. På 1990-talet kom specialdesignade maskiner som kunde skapa mer perfekta piper. Under 00-talet blev den så kallade superpipen med nästan sju meter höga väggar standard i världstoppen.

– Det har gjort att det bara finns fem-sex anläggningar i hela världen som håller den standarden. Man byggde ut sig själva ur sporten, förklarar Karlsson.

Att anlägga en halfpipe av världsklass kräver enorma investeringar. Det går åt cirka 50 miljoner liter vatten och två veckors arbete för att skapa tillräckligt med konstsnö inför varje säsong. Resultatet är att världstoppen idag domineras av åkare från länder som USA, Kanada, Schweiz, Japan och Australien – nationer med resurser att upprätthålla sådana anläggningar.

– Det har blivit så jäkla professionellt och specialiserat. Är du europé måste du typ bo i Laax i Schweiz för att ens vara aktuell, säger Hammar.

Kina är senaste landet att göra stora satsningar och har byggt en inomhusanläggning för träning året runt, till en kostnad av cirka 1,5 miljarder kronor.

– Samtidigt är vi glada för vår airbaganläggning i Kläppen för sju miljoner, säger Karlsson med ironisk ton.

Både Karlsson och Hammar saknar den gemenskap som uppstod kring de mindre, handgrävda anläggningarna där åkarna fick ta brädan under armen och gå upp för backen efter varje åk. I ett försök att återuppliva denna stämning arrangerar Svenska skidförbundet tillsammans med Norge och Finland ett evenemang som kallas ”hike the pipe” – där man återgår till det ursprungliga sättet att åka. I år hålls evenemanget i Falun den 21 mars.

Karlsson kommer själv att ställa upp i mastersklassen på årets SM, där flera före detta OS-åkare deltar. Han är regerande svensk mästare i grenen.

– De är ju de bästa. De konkurrerar med våra bästa landslagsåkare. Även om de är 40-plus spöar de skiten ur många yngre. De har ändå lagt ner sina 10 000 timmar i pipen ”back in the day” så de kan fortfarande åka lite på gamla meriter, säger Hammar.

Båda hoppas att sporten ska leva vidare i Sverige, även om det inte finns förutsättningar att ta fram åkare som kan konkurrera om OS-medaljer. För dem handlar det om mycket mer än tävlingsresultat.

– Halfpipe har en själ. Det är en annan typ av åkning jämfört med slopestyle och big air. Det är mycket g-krafter, lek med gravitationen. Från att du flyger uppåt, innan du vänder ner, så står allt still i en mikrosekund. Det är en känsla av tyngdlöshet som är väldigt speciell att få uppleva, beskriver Karlsson.

Han beskriver halfpipeåkning som en blandning mellan konst och idrott, en motpol i en värld som blir alltmer reglerad och förutsägbar. Den gemenskapskänsla som uppstår när åkare tar sig upp för vallen tillsammans, diskuterar trick och inspireras av varandra är central för sportens själ.

På årets SM i Kläppen tävlas det förutom i halfpipe även i disciplinerna big air, slopestyle och en specialtävling på rails. Men för veteranerna som minns sportens storhetstid finns det något särskilt med just halfpipen – en gren som formats av sin egen framgång till något som numera bara finns kvar för de mest hängivna och resursstarka.