Debuterade 1998 – nu gör han sitt sjätte Paralympics: ”Medaljerna är värda mer nu”

För 50 år sedan skrev Sverige parasporthistoria när det allra första Vinterparalympics arrangerades i Örnsköldsvik. Tävlingarna bestod då endast av längd- och alpinskidåkning. Ronny Persson från Kramfors var bara nio år gammal vid tidpunkten och kunde omöjligt förutse att han själv en dag skulle bli en framgångsrik paralympier med en imponerande medaljskörd.

Livet tog en dramatisk vändning för Persson när han var 20 år. Ett fall från en balkong resulterade i att han blev förlamad från midjan och nedåt. Den nya tillvaron i rullstol innebar helt nya utmaningar i vardagen.

”Allt tog längre tid än tidigare. Det tog längre tid att gå på toaletten, längre tid att duscha och längre tid att förflytta sig. Det störde mig något kopiöst,” berättar Persson.

Rullstolen stred mot hans livsfilosofi, men tack vare en idrottskonsulent fick han möjlighet att följa med på en skidresa till Tärnaby där han provade på sittande skidåkning för första gången. De första försöken var allt annat än lyckade.

”Jag körde rakt ut i skogen för jag kunde inte stanna,” minns Persson med ett skratt.

Med tiden bemästrade han tekniken och upptäckte en ny frihetskänsla i sporten.

”Jag insåg att det här är ju fränt. Det lockande var att jag blev herre över farten. Jag ska inte säga att jag var fri som en fågel, det är lite för högtravande. Men jag kunde ge järnet och låta fartvinden vara där i alla fall.”

Persson började tävla, och trots begränsad internationell erfarenhet – endast en framgångsrik världscuptävling – kvalificerade han sig till Paralympics i Nagano 1998. Med en ”inget att förlora”-attityd kastade han sig utför störtloppsbacken.

”Ingen minns en sjundeplats. Kör nu! Kör för allt vad det går,” tänkte han i starthuset. Resultatet blev ett överraskande brons. ”Jag fattar inte vad som hände egentligen, men det var en otroligt rolig upplevelse.”

Efter debuten i Nagano har Persson deltagit i ytterligare fem Paralympics och utökat sin medaljsamling med fyra silver och två brons. Men alla medaljer har inte kommit i alpinskidåkning. Efter en skada övergick han till en helt annan sport.

På sitt arbete träffade Persson landslagsspelare i rullstolscurling, bland dem Jalle Jungnell som var skipper (lagkapten). Jungnell övertalade honom att prova på sporten, något Persson först var skeptisk till.

”Jag tänkte ’jag går väl ner då så att jag får igen truten på dem’ och ’hur svårt ska det vara att dra en sten dit bort?’. Det visade sig att det var ju skitsvårt. Då blev jag förbannad,” säger Persson.

Den nya utmaningen triggade hans tävlingsinstinkt. Han debuterade i VM 2015 och har sedan representerat Sverige i Paralympics i rullstolscurling både 2018 och 2022. I Peking 2022 tog han silver med Lag Viljo Petersson Dahl.

När Persson blickar tillbaka på sin långa karriär ser han en enorm utveckling inom parasporten.

”Nivån har ju skjutit i höjden hundra gånger från Nagano till idag,” konstaterar han.

Parasporten har professionaliserats markant samtidigt som både utrustning och träningsmängder förbättrats avsevärt. Detta har höjt nivån och gjort medaljerna än mer värdefulla.

”Idrott ska vara svårt. Annars är det inget kul. Om alla kan vinna genom att bara träna lite här och där så blir det ju inte roligt. Då blir värdet på framgångarna inte så högt, eftersom alla kan göra det. Men när det är riktigt jäkla svårt och man lyckas blir det värt så otroligt mycket mer.”

På frågan om medaljerna var mindre värda när han började sin karriär än de är nu, svarar han utan tvekan ja. Detta beror enligt Persson inte bara på träningsintensiteten, utan också på att tävlingsklasserna har renodlats över tid.

”I dag har man renodlat det på ett annat sätt så det är mycket färre medaljer. De är mycket svårare att nå och då stiger värdet på medaljerna.”

Inför årets Paralympics är det svenska curlinglaget i stort sett detsamma som silverlaget från 2022. Den enda förändringen är att den rutinerade Marcus Holm, som har deltagit i hela sju Paralympics, ersätter Mats-Ola Engborg.

Om lagets målsättning är Persson både ambitiös och realistisk.

”Det är ju lätt att säga att målet är guld, men det är också lite arrogant att säga det rakt av, när alla andra lag också tränar stenhårt för att göra samma sak. Jag säger så här: Det gäller att hela laget har en bra vecka, att man är inne i sitt flow och att vi får ut det vi vill av varje spelare.”

Med ett väl fungerande lagspel tror Persson att de kan ta sig till semifinal, och därifrån kan allt hända. Med hans långa erfarenhet av parasport vet han att både skicklighet och dagsform spelar avgörande roller när medaljerna ska fördelas.