Jessie Diggins – längdskidåkningens kämpe och inspiration som lämnar eliten

– Det är ingen riktig skidsäsong om jag inte slår mig lite blodig i minst ett lopp.

När Jessie Diggins passerar journalisterna efter världscuploppet i Oberhof blöder hon från ena armen. Hon har fallit i snön, tappat värdefull tid, men ändå kämpat sig till en fjärdeplats i tävlingen. Det är just denna outtröttliga kämpaglöd som har kännetecknat amerikanskan genom hela hennes karriär.

Den instinkten, att aldrig ge upp, präglar 34-åringens syn på både skidåkning och livet utanför spåren. Många gånger kan hon se trött ut tidigt i loppen, men när mållinjen närmar sig finns hon nästan alltid med i kampen om topplaceringarna.

Under åren har Diggins samlat på sig en imponerande medaljskörd. Som en av få icke-skandinaviska åkare har hon etablerat sig i världstoppen, något som har bidragit till sportens globala utveckling.

– Det är väldigt bra att det är någon som inte är från Sverige och Norge som är så högt upp i toppen hela tiden. Det är väldigt bra för sporten att vi breder ut oss över hela världen, säger svenska stjärnan Maja Dahlqvist om Diggins betydelse.

Själv ser Diggins sitt arv inom sporten som något som sträcker sig bortom medaljerna:

– Jag hoppas att jag har inspirerat människor. Jag har fått folk att prata om psykisk hälsa och jag engagerar mig i klimatfrågan. Så jag hoppas att jag visat att det kan handla om mer än att bara försöka vinna, om att också vara en bra förebild.

Sista säsongen som elitåkare

Knappt tre veckor efter tävlingen i Oberhof sitter hon på ett presskonferenspodium inför sitt fjärde OS. Hon har ägnat hela sitt vuxna liv åt sporten och berättar att hon i princip gick direkt från examensfesten i high school till sin första professionella träning med USA:s landslag. Där mötte hon Jason Cork, hennes personlige tränare som blivit en central person i hennes liv.

– Han är otroligt tålmodig med mig. Ber jag honom att förklara idrottsvetenskapen, varför jag ska göra just de intervallerna, i en liknelse av gelémunkar med strössel – då gör han det, säger hon om relationen som ”bygger på en djup grund av torra pappaskämt” och ”en acceptans för alla mina egenheter”.

Diggins har aldrig varit rädd för att använda sin röst för det hon tror på. På fjolårets VM kritiserade hon öppet dåvarande president Trump efter bråket med Ukrainas president Zelenskyj. Under årets OS har hon hyllat folket i Minnesota efter deras konfrontationer med immigrationsmyndigheten ICE i hennes hemstat.

Kampen mot ätstörningar

Men det Diggins brinner mest för att tala om är sin personliga kamp. I sena tonåren började hon skämmas för sina muskler och utvecklade bulimi efter att ha fått uppfattningen att endast supersmala åkare vann tävlingar. Nu använder hon sina erfarenheter för att hjälpa andra.

– Ingen väljer en ätstörning men attityden är ofta ”varför kan du inte bara äta?”. På grund av stigmatiseringen är det viktigt för mig att prata om att ”hallå, jag var på en tuff plats, jag trodde att mitt liv skulle bli kort, men eftersom jag fick hjälp och kärlek och till slut kunde älska mig själv så är jag här på OS och tävlar”.

Dagen efter hennes sista OS-lopp släpps en dokumentär som fokuserar på hennes kamp mot ätstörningar. ”Förändring kommer med en kostnad, och för mig… jag delar med mig av min historia och mitt privatliv för att rädda liv,” förklarar hon.

En inspirationskälla för alla

När svenska stjärnan Jonna Sundling ombeds beskriva Diggins nämner hon först ”glädjespridare” och någon som ”försökt hjälpa till på andra plan”, men imponeras framför allt av hennes mångsidighet som idrottare.

– En otroligt stark och snabb skidåkare som kan hantera både långa och korta sträckor, vilket genom åren har inspirerat mig till att försöka jobba så, som en hybridåkare.

Inom det amerikanska laget är Diggins något av en levande legend. JC Schoonmaker, som var 12 år när Diggins vann sin första världscuptävling, fick hennes autograf som barn och fann motivation att själv satsa på längdskidåkning.

– Under mina första år i laget var det verkligen coolt att bara ha henne där, att lära sig saker av henne, och ställa frågor till henne, säger han.

– Hon har betytt så mycket, hon har i stort sett hållit sporten vid liv i USA. Och utanför sporten tror jag att många kan känna igen sig. Hennes berättelse är ganska häftig.

I sin nya ”lagmamma”-roll ser Diggins till att lagkamraterna mår bra. Efter skiathlonloppet hjälpte hon teamkamraten Rosie Brennan som drabbats av kramp. Hon guidar också de yngre åkarna i hur man hanterar svåra frågor från journalister.

När hon nu genomför sin sista säsong på elitnivå får hon höra från alla håll hur saknad hon kommer att bli.

– Ja, det är ju väldigt mycket bättre än bara ett ”hej då!”. Jag kommer också att sakna alla, säger hon med både skratt och rörelse i blicken.