Konsten att hitta snabbaste vägen genom skogen

Längden på en orienteringsbana är beräknad utifrån fågelvägen mellan kontrollerna på kartan. Men att springa den kortaste vägen går inte alltid fortast. Valet av väg handlar i grunden om en enda sak – att välja den väg som är säker för dig.

DN följer elitorienteraren Simon Hector i hans hemskog i Huddinge inför årets Tiomilatävling. Solen skiner när Snättringe SK-löparen visar oss de första fyra kontrollerna i en uppsatt träningsbana.

– Man får inte vara så rädd om sig själv. Som du ser har jag lite rivsår i ansiktet, säger han medan vi går nedför en brant och korsar en stig för att stå framför vad som ser ut att vara ogenomtränglig granskog.

Simon kastar sig rakt in i snåren.

– Jag har funderat på glasögon men samtidigt har man utvecklat en reflex för att blunda, förklarar han.

Skogen är inte fullt så tät vid en andra anblick, men blöt och snårig. Varför han ändå väljer det raka alternativet är en bedömning om vad som är snabbast och säkrast.

– Det gäller att titta väldigt ofta på kompassen så att man har riktningen hela tiden, och sen försöka hitta någon slags löpbar väg igenom, säger Simon.

Säkerhet för alla nivåer

Vad som känns säkert för Hector är inte detsamma för alla orienterare. I Tiomila ställer närmare tusen lag upp, från elitlöpare till rena amatörer.

– Är du novis tar du kanske en stig eller följer något annat väldigt tydligt, som en bäck eller en kraftledning. När du blir duktigare kanske du känner dig trygg med att följa en höjdkant. I nästa steg kan du lita på att du har en bra riktning och fångas upp av till exempel en höjd. När du är riktigt duktig kan du läsa många detaljer, som små krusningar i en höjdkurva, sådant som kanske mest ser ut som ett gytter för en nybörjare, förklarar han.

Ju säkrare du känner dig, desto högre löpfart kan du hålla. Därför kan ett stigval ibland vara rätt även för elitlöpare. Från starten på vår bana till kontroll ett väljer Simon stigen runt berget istället för rakaste vägen.

– Om jag ser att det är något moment under sträckan som är för stor risk, då kan det vara värt att ta ett vägval där det finns mindre risk.

Generellt, säger han, beror vägval på vad man har för styrkor fysiskt såväl som orienteringstekniskt. Om man är en duktig väglöpare eller bra på att forcera olika typer av terräng, som exempelvis en myr, så kan man anpassa sina val efter det.

Att utnyttja tiden effektivt

Stiglöpning, när orienteraren inte behöver ha full uppmärksamhet på varje detalj, har ytterligare en fördel. Hector hinner få ett hum om vägval för de första fyra–fem kontrollerna innan han viker av in i skogen mot första kontrollen.

”Hå!” Simon Hectors spontana utrop är som ett peppande ”nu kör vi”. Höjdkanten vi ska uppför, mot kontroll fyra, är rejäl och brant.

– Ibland får man bara brösta det. Man kan inse att valet man gjort är tufft, men ofta är det bäst att bara köra.

28-åringen, som ibland arbetar extra med att springa efter elever på ett orienteringsgymnasium, berättar hur de ibland kan tveka i en liknande situation och väljer att springa vidare runt utan att göra om sin plan ordentligt, vilket ofta leder till misstag.

Även han själv kan tvingas till ombeslut – om vägen exempelvis är stenigare eller blötare än vad han bedömt. För att inte hamna i en sådan situation för ofta åker han på rekognosceringsresor till tävlingsorter – för att bygga sig en erfarenhetsbank om terrängen.

– Ett kärr i Stockholm är oftast inte så blött, men i Göteborg på sommaren får de jättehög växtlighet med stora grästuvor och då kanske man oftast skulle rekommendera att inte springa igenom.

Förberedelser inför mästerskap

Inför höstens EM i Litauen kommer Simon att ha genomfört tre läger på plats för att lära sig hur just det områdets kartritare tänker.

– En karta bygger på ett grundmaterial, i Sverige en laserskanning av Lantmäteriet, men är alltid en bedömning. Till exempel om en skog ska bedömas som tät eller var en höjdkurva ska starta. Vi vill läsa in oss på vilka bedömningar kartritaren gör.

– Men nu är vi inne på nörderinivå, det här är överkurs, tillägger han.

Med Snättringe SK har han också testat terrängen i närheten av Tiomila-området i Tranås.

– De verkar ha valt ett område där det är ganska varierat, från nästan som rullstensåsar till ganska tuffa höjder med mycket stenbunden terräng och svårframkomligt. Och sen ganska flacka områden med få detaljer.

Herrtävlingens banläggare säger i ett av arrangörens nyhetsbrev att kuperingen nog kan ställa till det rejält för deltagarna och att de hela tiden kommer att ställas inför avvägandet: Är rakt på bäst?

När rakt på inte är bäst

Simon Hector har ett färskt minne från höstens SM i långdistans när ”rakt på” inte lönade sig. Han märkte under tävlingens kval att terrängen var väldigt blöt och jämförde sina och andras sträcktider. Han såg då att runt-alternativet ofta gått snabbast, och gick in i finalen med taktiken ”finns det ett runt-vägval på någon väg eller lättlöpt stig så är det ganska troligt värt det”.

Han berättar att han sällan springer så mycket längre jämfört med fågelvägen, men den här gången var taktiken lyckad – han vann SM-guldet.

Utmaningar i mörkret

I herrstafetten i Tiomila avgörs flertalet sträckor på natten eller i gryning. Damerna, som fick nattsträckor först 2024, startar i skymning och springer sedan en ren nattsträcka. Mörkret är ytterligare en faktor som försvårar för orienterarna.

– Du har ett begränsat synfält på natten, och tittar du bara rakt fram kommer din lampa bara visa vad som finns rakt fram. Du måste våga vrida mycket på huvudet för att fånga detaljerna som du har tänkt se, säger Simon.

Han förklarar att det är ganska vanligt att en orienterare inte vet exakt var hen är hela tiden, utan man springer mot någon tydlig detalj. Den taktiken fungerar sämre på natten, för missar du det som du tänkt ska fånga upp dig är du rökt.

– Det är ännu viktigare att inte tappa bort sig när man ser sämre, för det kan gå mycket mer tid att lokalisera sig igen.

För att inte hamna i läget att stå mitt i skogen utan att veta var man är, kommer Simon tillbaka till sitt grundtips:

– Det handlar om att ha säkerhet i vägval hela tiden. På natten kanske jag lägger till någon procent till.