Johan Croneman: Busschaufförerna kan vara Vasaloppets mest älskvärda personer

I slutet av februari möts drygt 16 000 skidåkare i det klassiska Vasaloppet, men för cirka 2 000 av dem slutar färden tidigare än planerat. Dokumentärfilmen ”Brytbussen” ger en unik inblick i upplevelsen hos dem som tvingas avbryta det ikoniska loppet mellan Sälen och Mora.

Filmen, skapad av Björn Carlberg och Johan Palmgren, följer deltagare som av olika anledningar kliver av Vasaloppet och samlas i de bussar som transporterar dem till målet i Mora. Det är en berättelse som pendlar mellan varm humor och kall verklighet, där hela spektrumet av mänskliga känslor kommer till uttryck.

I filmen möter tittaren en fascinerande blandning av människor: skadade åkare, de med trasig utrustning, personer med hjärtproblem, andra med skavsår, de som förberett sig i månader och de som knappt tränat alls. Särskilt anmärkningsvärt är mötet med deltagare som saknar all form av erfarenhet.

”Det är första och sista gången jag åker längskidor”, säger en besviken man när han kliver på brytbussen. Det visar sig vara första gången han någonsin stått på ett par skidor, vilket väcker frågor om hans omdöme att ge sig på det nio mil långa loppet utan förberedelser.

En nederländare berättar för en medpassagerare att det är hans första möte med snö överhuvudtaget. När han får frågan om hur mycket han tränat inför loppet svarar han enkelt: ”Ingenting”.

Filmens styrka ligger i dess förmåga att hantera både komiska och tragiska ögonblick med respekt och värme. För många deltagare representerar det dragna repet – signalen att tiden är ute och att man måste avbryta – ett personligt misslyckande. En utmattad kvinna filmas när hon gråter otrösligt vid repet.

Repdragarna har en otacksam uppgift. De möts ständigt av besvikna åkare som försöker övertala dem att göra undantag. ”Snälla, jag måste få åka vidare” är en återkommande bön, och ibland utsätts funktionärerna för rent av ovett från frustrerade deltagare.

Men filmens kanske mest sympatiska karaktärer är busschaufförerna som år efter år återvänder för att köra de nedslagna åkarna till Mora. Med en kombination av förståelse, medkänsla och en rejäl dos humor har de sett och hört det mesta under åren.

Första repet dras redan i Smågan, bara drygt en mil in i loppet. Dit har deltagarna haft två och en halv timme på sig sedan starten (från och med 2026 förlängs denna tid något). De som inte hinner fram innan repet dras klockan 10.30 måste kliva av, vilket säger något om den låga fart många håller.

”Brytbussen” erbjuder ett unikt perspektiv på det mäktiga fenomen som Vasaloppet har utvecklats till. Genom sin intima skildring av deltagarnas upplevelser – från bitter besvikelse till befriande lättnad – ger filmen en nyanserad bild av lopp som går långt bortom idrottsprestationen.

De 33 minuterna innehåller både hjärtskärande och hjärtevärmande ögonblick, presenterade med respekt för deltagarnas känslor men utan att förlora den oavsiktliga komik som ibland uppstår.

Filmarna har med sitt dokumentära grepp skapat ett verk som lyckas fånga Vasaloppets själ från ett perspektiv som sällan uppmärksammas. Det skulle vara förvånande om inte Carlberg och Palmgren får en Guldbaggenominering för sitt arbete med denna unika dokumentär som belyser både den mänskliga drivkraften och begränsningarna hos dem som försöker besegra det legendariska skidloppet.

Filmen illustrerar hur Vasaloppet har blivit mer än bara ett skidlopp – det har utvecklats till ett fenomen som lockar människor med vitt skilda förutsättningar och ambitioner, från elitåkare till totala nybörjare. Detta speglar också den bredare trenden inom långloppsarrangemang, där deltagandet i sig har blivit lika viktigt som prestationen för många av deltagarna.