Johan Esk: Varför åker ni med så ömtåliga stavar, Jonna?

Skidsprint: Sundling står inför OS-utmaning med de ömtåliga stavarna

I en skiddisciplin där mycket kan gå fel har Jonna Sundling gjort allt rätt i fyra raka mästerskap. I tre VM och ett OS har det blivit guld i sprint. Under tisdagen ska olympiska spelens sprinttävling avgöras, och Sundling står inför samma risk som drabbade Edvin Anger under söndagens skiathlon – avbrutna stavar, något som hände honom två gånger under samma lopp.

När vi träffades i Östersund i början av januari ville jag diskutera det känsliga ämnet om stavars hållbarhet. Sundling var initialt tveksam till ämnet – hon var nöjd med sina egna stavar. Men frågan är relevant. Det är faktiskt den vanligaste läsarfrågan jag får under skidmästerskap: Varför har inte åkarna mer hållbara stavar?

”När vi åker vill vi ha en bra pendel med staven. Det blir många stavtag på bara en sprintbana som är 1,3 kilometer,” förklarar Sundling. ”Ska du åka två eller fem mil jobbar du otroligt mycket med överkroppen och armarna. Med tunga stavar skulle det ta mycket mer energi. Man vill ha de bästa och lättaste stavarna, men man vill ju också att de ska vara hållbara såklart.”

Viktskillnaden mellan olika stavar är betydande. Vid ett besök på Alewalds skidbutik i Stockholm jämförde jag stavar med längden 152 centimeter – ungefär mittemellan vad många herrar och damer använder. En nybörjarstav vägde 163 gram, mellanklassen 150 gram och värstingstavarna bara 124 gram.

De bästa stavarna är inte bara lättare utan också styvare, vilket gör att mer kraft går rakt ner i snön och ger åkaren högre fart framåt. Den lägre vikten påverkar både lyftet och pendlingen i varje stavtag, vilket blir särskilt viktigt under långa lopp.

Problemet är att även de mest högkvalitativa stavarna är sårbara för påverkan från sidan. Ett slag från en skida knäcker lätt en stav. Dessutom kan en liten, osynlig skada från en transport göra att staven bryts när den används i spåret under högt tryck.

Sundling tar omfattande försiktighetsåtgärder för att skydda sina stavar under tävlingsdagar, särskilt vid startgrindarna som kan vara särskilt riskabla.

”De kan vara riktigt otrevliga ibland om man har otur. Har man en startgrind som slår upp väldigt hårt eller är monterad fel, då kan en stav gå sönder om man har placerat dem för nära startgrinden. Många åkare har råkat ut för det. Jag har fått startgrindar som slagit till staven men hittills har mina inte gått sönder av det.”

För att minimera risken placerar Sundling alltid sina stavar med en säkerhetsmarginal från startgrindarna. ”Man får tänka på det vid startgrindarna, att alltid ha stavarna en bit ifrån, hellre det än för nära. Och då är det skit samma om jag är lite långsammare i starten, bara mina stavar håller,” säger hon. ”Stavarna är absolut sköra men det är mest slagen som kan ta dem. Annars är de hållbara.”

Men ibland räcker inte försiktighetsåtgärderna till. Under sprintloppet i Trondheim före jul tog Sundling ytterkurvan för att undvika trängsel, men drabbades ändå när en annan åkare föll.

”Jag antar att det är en skida som slår till min stav. Det låter som ett skott när staven går av,” berättar hon. Sundling fick snabbt en ny stav och bytet gick smidigt, men vid sista krönet var det dags för en ny incident och hon föll.

”Det är mycket som kan hända när man kör sprintheat och folk vill fram. Det är mycket material, mycket grejer, mycket att hålla koll på,” säger Sundling, väl medveten om att hon inte har råd med för mycket strul om hon ska försvara sitt olympiska guld från 2022.

I en sport där marginaler avgör segrar handlar det inte bara om fysisk form och teknik – utrustningens hållbarhet är minst lika avgörande. För elitåkare som Sundling blir det en ständig balansgång mellan prestanda och hållbarhet, där varje gram och varje sekund kan vara skillnaden mellan guld och besvikelse.