I takt med att damfotbollen växer i popularitet i Storbritannien följer även sportens mörkare sidor med. Engelska landslagsförsvararen Jess Carter blev efter premiärmatchen i sommarens EM-turnering utsatt för en våg av rasistiska påhopp på sociala medier, vilket tvingade henne att lämna över hanteringen av sina konton till ett utomstående team.
”Varje supporter har rätt till sin åsikt när det kommer till insatser och resultat, men jag håller inte med om, eller tycker det är okej, att peka ut någons utseende eller etnicitet”, skrev Carter på Instagram efter incidenten.
England vann till slut EM-guld, och två män greps under hösten, misstänkta för hatbrott mot Carter. Händelsen är långt ifrån isolerad. Damfotbollen, som länge varit relativt förskonad från rasism, konfronteras nu med samma problem som länge plågat herrsidan.
Den brittiska organisationen Kick it out, som sedan mitten av 1990-talet arbetat mot diskriminering inom fotbollen, rapporterar om en alarmerande utveckling. Under hösten har antalet rapporterade rasistiska incidenter nästan fördubblats jämfört med de föregående tre åren. I slutet av september hade 326 incidenter rapporterats, vilket kan jämföras med 168 under samma period förra året.
Organisationens verkställande direktör Samuel Okafor drar i en intervju med The Guardian paralleller till de nationalistiska demonstrationerna med anti-immigrationsbudskap som nyligen ägde rum i London:
”Vi kan inte bortse från det faktum att radikalhögern har historiska band till fotbollshuliganism, och vi vet att det funnits uppenbara tecken på detta under säsongen”, säger han.
Organisationen rapporterar om läktarramsor som stödjer den högerextreme profilen Tommy Robinson och slagord som ”Stop the boats”, med tydlig koppling till migranter som försöker ta sig över Engelska kanalen. På flera arenor har man också hittat klistermärken med fascistiska budskap.
Italien har länge brottats med liknande problem. Trots upprepade antirasistiska kampanjer – den senaste med fotbollslegendarer som Alessandro Del Piero, Christian Vieri och Fabio Capello i spetsen – tycks situationen inte förbättras nämnvärt. En undersökning från förra året visar att nästan en femtedel av italienska fotbollssupportrar anser det legitimt att ”förolämpa en spelare för sin nationalitet eller etniska ursprung”. Än mer oroande är att 16 procent tycker det är acceptabelt att göra apljud och kasta bananer mot spelare med afrikanskt ursprung.
Problematiken är utbredd i Europa. Under fjolårets EM-turnering i Tyskland uppmärksammades både läktarsånger och målgester med tydliga högerextrema kopplingar.
I Spanien syns dock tecken på förändring. La Liga, som länge plågats av institutionaliserad läktarrasism och en ovilja att diskutera problemet, har tvingats till handling. Dagens stjärnspelare som Lamine Yamal, Kylian Mbappé, Jude Bellingham, Nico Williams och inte minst Vinícius Júnior har bidragit till ökad uppmärksamhet genom att dela sina erfarenheter av rasism.
I juni 2023 nåddes en historisk milstolpe när tre personer dömdes till åtta månaders fängelse efter att ha riktat rasistiska tillmälen mot Vinícius Júnior under en match mellan Valencia och Real Madrid – den första domen av sitt slag i spansk fotbollshistoria.
Den brasilianska stjärnan har konsekvent lyft problemet och betalat ett högt pris för sitt engagemang. Han har mötts av hårda motreaktioner från krönikörer, fotbollsledare och opinionsbildare, men opinionen tycks långsamt svänga till hans fördel.
För två år sedan lanserade La Liga AI-tjänsten Mood för att övervaka hatyttringar på sociala medier. Förra säsongen rapporterade man att rasistiska kommentarer riktade mot fotbollsspelare hade minskat med 65 procent jämfört med föregående år.
Trots dessa framsteg återstår mycket arbete. Den övergripande trenden i europeisk fotboll visar att rasismen fortfarande frodas, särskilt i tider av politisk polarisering. Frågan är hur situationen kommer att se ut hösten 2025 och vilka krafttag som krävs för att åstadkomma verklig förändring.
7 kommentarer
Det är sorgligt att damfotbollens tillväxt åtföljs av sådant hat. Jag undrar hur många fler incidenter vi behöver innan förändring sker?
Frågan är väl snarare hur vi kan bli mer aktiva i att stoppa rasismen – inte bara när den eskalerar.
Det är skrämmande hur rasism inom fotbollen verkar öka i takt med att damfotbollen blir mer populär. Jag hoppas att organisationer som Kick it out får mer resurser för att motverka detta.
När kommer det bli tillräckligt för att idrotten ska ta mer ansvar? Åtgärderna måste vara hårdare.
Helt överens. Det är viktigt att ställa upp mot diskriminering med hela samhällets kraft.
Att Jess Carter tvingades bort från sina sociala medier är en tråkig signal. Hur ska man kunna främja inkludering om spelare inte kan vara synliga utan att utsättas för hat?
Det är lika mycket samhällets problem som fotbollens. Vi måste alla ta vakta till mot rasism.