Från finsk landsbygd till Vasaloppet: 75-åriga Riitta-Leenas skidresa

Det var en vanlig vinterdag på tidigt 60-tal i finska Ristijärvi. Den tolvåriga flickan fick veta att det var kallt ute, men inte tillräckligt kallt för att slippa skolan. Regeln var enkel – endast vid 40 minusgrader kunde man stanna hemma.

”Det fanns också gånger när det var 35 minus och 38 minus, då sa föräldrarna: ’Nej, det är inte 40’. Så det var bara att hoppa på skidorna”, berättar Riitta-Leena Karlsson, som idag närmar sig 75 års ålder.

Sju kilometer till skolan och sju kilometer hem – det var vardagen för den unga flickan. När snön föll åkte pappa före och spårade vägen. På rasterna i skolan tillbringade hon gärna tiden med att åka ytterligare en kilometer.

”Det var för att det var kul”, förklarar hon enkelt. ”Ett år vann jag en tävling om vem som hade åkt längst under säsongen. På skeden jag fick är det ingraverat, 800 någonting kilometer.”

Den omfattande skiderfarenheten från barndomen har gett henne fördelar som hon fortfarande drar nytta av. ”Det mesta är väl att man är van vid att röra sig på skidor. Sen är jag rätt så bra i nedförsbackarna. Jag är inte rädd och har fortfarande balansen kvar.”

Under tonåren åkte hon tre femmilslopp tillsammans med sin pappa – ett spår som gick genom byarna som del av lokala sportaktiviteter. Hon ställde även upp i ett kommunmästerskap och vann. Men trots pappans stolthet och uppmuntran blev det ingen fortsatt satsning.

”Pappa var väldigt stolt och tyckte att: ’Oj, det här skulle nog kunna bli bra om du tränar’. Men det var inte så organiserat med skidklubbar där på den tiden. Så det blev inget sen.”

Istället för en karriär som skidåkare i Finland, blev Riitta-Leena socionom i Sverige. Hon arbetade inom hemtjänst och äldrevård, och under en utekväll på Göta Källare i Stockholm träffade hon Bernt. Tillsammans har paret genomfört imponerande idrottsprestationer, bland annat elva Vätternrundor på cykel.

”Jag hade svårt med maten som serverades i Jönköping klockan sex på morgonen. Så till nästa gång fixade jag pannkakor, tog dem i aluminiumfolie och rullade runt cykelramen. Jag hade redan preparerat dem med sylt. Åh, vad det var gott!”

Tre gånger har hon åkt Vasaloppets Öppet Spår mellan Sälen och Mora med sin make – 2001, 2002 och 2009. I år ställer hon upp i det riktiga Vasaloppet efter att ha tackat ja under en familjemiddag med sin sons sambo.

För de som åker sitt första Vasalopp har hon några värdefulla råd: ”Fastna inte i tankar som ’Oj, vad tungt’. Och titta inte på skyltarna om hur många kilometer det är kvar. För står det 82 kilometer kvar, det är inte så upplyftande. Vänta tills siffrorna börjar se roligare ut.”

Riitta-Leena har förberett sig genom att åka skidor på sjöarna nära Hammarby Sjöstad där hon bor. En personlig tränare på gymmet har hjälpt henne med specifika övningar för att klara de nio milen. I år tävlar hon i Vasaloppets klass D75, den äldsta damklassen i årets lopp med fem anmälda deltagare.

”Mitt mål är att komma levande i mål”, säger hon med ett leende.

För Riitta-Leena är sista kontrollen vid Eldris, nio kilometer från Mora, en särskild målbild. ”Jag tycker att det är helt ljuvligt att komma till Eldris. Det känns som att man kommer till paradiset. Det är en lindrig sista sträcka till mål. Och när man kommer så sent som jag har gjort, då är det till och med marschaller längs spåret.”

”Då tror man ju att man kommer till himmelen helt plötsligt.”

Inför söndagens lopp har hon tejpat fast Vasaloppets banprofil på skidstaven och möjligen har hon några pannkakor i fickan på vätskebältet när hon står på startfältet i Berga By. För Riitta-Leena finns inget dåligt skidväder – bara nya möjligheter att njuta av sporten som följt henne genom livet.