Lördag kväll. Dejan Kulusevski gör sin första start för ett Tottenham på väg mot om inte total så ändå ganska rejäl kris, med tre raka ligaförluster och en ganska gnällig tränare på åttondeplats. Han gör sitt första mål för klubben efter fyra minuter på planen och innan matchen är slut har han även stått för den avgörande assisten i en oerhört viktig seger.
Söndag eftermiddag. Manchester United kommer från en 2-0-seger som man tror ska ha hjälpt dem att skaka av sig ovanan att tappa 1-0-ledningar. Mot Leeds tappar de i dag en 2-0-ledning i stället, och vid ställning 2-2 välkomnas Anthony Elanga in på planen. United klarar till slut av att göra två mål till och vinner matchen, ett av dem kommer från den svenske yttern.
En utomordentligt trevlig Premier League-helg med svenska ögon sett, men eventuellt ger den Janne Andersson lika mycket bekymmer som glädje.
Förbundskaptenen har gått igenom mycket under sina år i landslaget. Nyckelspelare som knappt får speltid, nyckelspelare som är i bättre form än någonsin och rapporter om missnöje. En drös veteraner som slutar och landets störste genom tiderna som gör comeback. I stort sett allt har han hanterat och löst på ett sätt som gjort att man knappt hunnit börja fundera på om han skulle kunna få problem innan den tanken är som bortblåst igen. Och när två unga svenska yttrar gör skillnad i världens bästa fotbollsliga är det väl knappast ordet problem som dyker upp i huvudet egentligen. Men det är inte nödvändigtvis helt okomplicerat heller.
* * *
I Juventus skjutsades Dejan Kulusevski runt på olika positioner, och det öppnade för att han i landslaget skulle börja ses som anfallare i stället för som ytter. Detta eftersom han inte gör sig bäst på en kant i det spelsätt som Janne Andersson vill ha sina spelare. Det återstår att se om Elanga gör det eller inte, men frågan är bara när? Ute på vänsterkanten är Emil Forsberg opetbar och till höger kan man inte få samma halvfria roll. Och visst, Elanga har inte gjort mer än drygt en handfull U21-landskamper, men spelar man varje vecka i Premier League bör man vara närmre ett a-landslag än många andra. Så det ska nog inte dröja jättelänge innan hans namn finns med i en trupputtagning.
Janne Anderssons landslag är inte i första hand det där defensiva tråklaget som många har kvar på näthinnan efter VM 2018 (och några enskilda insatser även efter det), men det ställs ändå vissa krav i den nuvarande 4-4-2-formationen som gör att den ständiga frågan fortsätter att aktualiseras. Är det verkligen med det systemet som Sverige kommer att få ut det bästa av så många som möjligt nu när de riktigt stora talangerna börjar ramla in en efter en?
Med ett VM-playoff för dörren kanske man inte ska göra för stora och drastiska förändringar, och det har inte heller legat i Janne Anderssons natur som förbundskapten att jobba så. Men som läget ser ut nu, och som det med stor sannolikhet kommer att fortsätta se ut framöver kommer han tids nog att hamna i ett läge där det kryllar av offensiv dynamit. Dynamit som det vore synd att inte laborera och experimentera sig fram med för att få ut så mycket som möjligt av.