Det här var inte Kanada, det här var en klar och tydlig nivåskillnad jämfört med hur kvarten såg ut.
Snabbare, tuffare och skickligare hockeyspelare stod på andra sidan den här gången, och de gjorde det mot ett svenskt lag som svarade upp bästa möjliga sätt.
ROC gick inte in i den här turneringen som favoriter tillsammans med Finland utan anledning.
Stjärnor från KHL i multum, jätten Ivan Fedotov i mål och kvalitet i både back- som forwardsled.
Nej, det här var värsta tänkbara motstånd Tre Kronor kunde ställas mot i semifinalen.
Det skulle krävas en maxprestation från samtliga och en gnutta tur för att det skulle gå vägen. En stolpträff hade behövt gå in, försvarschefen Christian Folin kunde tajmat sin utrusning mot Anton Slepyshev bättre och Tre Kronors straffläggare hade gärna fått haft lite medstuds.
Så liten var skillnaden den här gången.
Och för det ska Tre Kronor hyllas.
Det här laget, som anklagats för att vara både profilfattigt och grått, har försvarat de blågula färgerna med stolthet över hela OS.
Gedigna hockeygnuggare som underkastat sig systemet och fnyst åt individuellt beröm.
Bästa exemplet: Lucas Wallmark har gjort fem mål, är turneringens skyttekung, men har inte en enda gång känt att han varit mer än godkänd i matcherna.
Foppa-vibbar på Umeåkillen.
I stället har han, precis som resten av laget, pratat om hur gruppen växt samman, blivit starkare för varje dag och att de sakta men säkert adderat egenskaper till ett slagkraftigt landslag som bevisligen kunde tampas med de största och bästa i OS.
Det som gnager i den snabba OS-sammanfattningen, innan bronsmatchen ens spelats, är två nyckelsekvenser:
Kollapsen mot Finland i tredje perioden fick tyvärr största möjliga inverkan på slutspelsträdet där Tre Kronor nu mötte stornationerna Kanada och Ryssland i stället för Schweiz och Slovakien.
Det hade kunnat bli en 2006-dans genom slutspelet, nu blev det i stället kraftmätningar mot de två mäktigaste nationerna inom ishockeyn. Visserligen inte med NHL-glans, men ändå med europeiska stjärnspelare som – åtminstone i ROC:s fall – trumfar de svenska.
Sedan går det att stöta och blöta straffläggningen i all oändlighet.
Valen av ledningen, turordningen på spelarna och varför inte vissa fick skjuta fler straffar.
Joakim Nordström var väl värd en ny chans efter sin Alaska-kyliga dragning?
Henrik ”lill-Lidas” Tömmernes har osat av självförtroende Peking-vistelsen igenom, nog hade han varit redo för ett nytt försök?
Det är ”om” och ”kanske”-scenarion som far genom ens huvud, men i det stora hela gjorde Tre Kronor allt i sin makt för att nå den där finalen.
Nu blir det i stället en historisk första bronsmatch.
En chans på medalj för ett tidigare bespottat lag som oavsett hur det går mot Slovakien hjälpt svensk ishockey på rätt köl igen.