38-åring dömdes för våldtäkt på 100-åring i hemtjänsten – nu frias han

I slutet av förra året uppmärksammades ett allvarligt rättsfall i Stockholm där en 38-årig man, anställd som vårdbiträde på ett hemtjänstbolag, stod åtalad för sexuella övergrepp mot äldre vårdtagare. Mannen anklagades för två fall av våldtäkt mot kvinnor i mycket hög ålder – 94 respektive 100 år. Fallet väckte stor uppmärksamhet och belyste den särskilda utsatthet som äldre personer i beroendeställning kan befinna sig i.

Anklagelserna kom fram när den 100-åriga kvinnan uppgav att vårdbiträdet hade fört upp ett okänt föremål i hennes underliv. Efter polisutredning åtalades mannen för grov våldtäkt mot 94-åringen och våldtäkt mot 100-åringen. I tingsrättens dom, som föll strax före årsskiftet, dömdes mannen till fyra års fängelse för våldtäkt mot den 100-åriga kvinnan, medan han friades från anklagelserna gällande 94-åringen.

Tingsrätten bedömde att bevisningen i det senare fallet inte var tillräckligt stark, bland annat eftersom kvinnan inte kunde minnas vissa detaljer från händelseförloppet. Däremot fann rätten att 100-åringens berättelse var sammanhängande, tydlig och anmärkningsvärt detaljrik med tanke på hennes höga ålder.

Åklagaren yrkade även på utvisning av 38-åringen, men detta avslogs av tingsrätten. Fallet illustrerar de komplexa avvägningar som rättssystemet ställs inför när brottsoffer är mycket gamla och sårbara.

Nu har dock Svea hovrätt gjort en helt annan bedömning och friat mannen helt från våldtäktsdomen. Hovrättsrådet Christer Lundh förklarar beslutet med att förhören med målsägarna var korta och ordfattiga, och att domstolen inte kan tillämpa lägre beviskrav bara för att det handlar om en äldre person.

”Man kan inte sänka beviskraven för att det handlar om en ung eller en gammal person. Då ankommer det på polis och åklagare att hantera de svårigheter som det för med sig,” säger Lundh och tillägger att det dessutom saknades självständig stödbevisning som kunde kompensera för bristerna i berättelserna.

Hovrätten anser att för en fällande dom skulle det ha krävts en mer detaljerad och sammanhängande berättelse från målsäganden. Detta ställningstagande belyser den svåra balansgången mellan att skydda särskilt utsatta brottsoffer och att upprätthålla rättssäkerhetens principer om bevisbördans placering.

Åklagaren Linn Nyberg uttrycker att hon inte delar hovrättens bedömning. På frågan om förhören borde ha varit längre svarar hon att hennes uppfattning är att de varit tillräckliga och att ytterligare eller längre förhör troligen inte hade förändrat utgången. ”Men det är så klart väldigt svårt i sådana här fall,” tillägger hon.

Gällande hovrättens kritik om avsaknad av stödbevisning påpekar Nyberg att det i denna typ av ärenden sällan finns omfattande teknisk bevisning. ”Det är sällan som det har funnits fler personer på plats i samma rum. Därför består stödbevisningen oftast av uppgifter lämnade till fler personer och att vissa personer kan kopplas till vissa platser.”

Fallet illustrerar flera av de utmaningar som rättssystemet står inför när det gäller brott mot äldre, särskilt i vårdmiljöer där gärningspersonen ofta befinner sig i en förtroendeposition. Äldreomsorgens säkerhetsrutiner och möjligheten för särskilt utsatta personer att få sin röst hörd i rättsprocessen ställs på sin spets.

Hovrättens friande dom är slutgiltig om inte åklagaren väljer att överklaga till Högsta domstolen, något som endast är möjligt om det bedöms finnas prejudicerande skäl. Domen aktualiserar frågor kring hur rättssystemet kan utformas för att bättre hantera mål där målsäganden är mycket gamla och särskilt sårbara, utan att för den skull tumma på grundläggande rättssäkerhetsprinciper.