Bara tre av tio läkare vågar framföra kritik till ledningen

Var tredje läkare vågar inte framföra kritik till sina chefer

Mindre än var tredje läkare, endast 28 procent, vågar framföra kritik till sina chefer. Ännu färre, bara 22 procent, känner sig bekväma med att dela kritiska synpunkter med kollegor, trots att dessa inte har formell makt över dem. Detta framgår av en omfattande rapport baserad på svar från över 16 000 medlemmar i Läkarförbundet.

Tystnadskultur innebär att medarbetare fruktar bestraffning om de bryter mot gruppens normer. Det kan också visa sig genom att anställda lyfter problem men upplever att deras röster inte blir hörda.

”Tystnad på arbetsplatser är väldigt skadlig. Inom vården där man arbetar med liv och hälsa drivs det till sin spets,” säger Hanna Kataoka, ordförande för Läkarförbundet. ”Inom Läkarförbundet har vi talat mycket om det, efter flera tystnadskulturskandaler. På senare tid har vi haft riktiga skräckexempel, som Millenniumkrisen och rättskansliet på Karolinska.”

På Karolinska universitetssjukhuset byggdes ett rättskansli upp med syftet att skärpa regelefterlevnaden och förhindra ytterligare skandaler. Ironiskt nog blev detta regelverk istället ett verktyg för att avlägsna personer som uppfattades som obekväma.

Ett annat exempel är journalsystemet Millennium, som trots varningar från både experter och fackliga representanter om allvarliga brister, ändå implementerades. Systemet kraschade omedelbart vid lanseringen i november 2024.

”I de fallen tror jag att alla är överens om i efterhand att man borde ha lyssnat på personalen,” konstaterar Kataoka.

I båda dessa fall tvingades ledningarna till slut backa efter kraftfulla protester från personalen.

I enkätens fritextsvar beskriver läkare hur de blivit bestraffade när de vågat påpeka fel och brister. Repressalierna kan ta olika former – från mobbning och härskarteknik till rena trakasserier. Det framkommer även att HR-avdelningar ibland kallar kritiska röster till ”medvetandegörande samtal” där de anklagas för illojalitet mot organisationen.

Ålder spelar en betydande roll i vem som vågar tala ut. Rapporten visar att äldre läkare är betydligt mer benägna att öppet framföra kritik jämfört med yngre kollegor. Särskilt oroväckande är att endast en av tio AT-läkare känner sig helt trygga med att uttrycka kritiska synpunkter.

Enligt forskning påverkas tystnadskultur av flera faktorer, däribland tids- och resursbrist, men också av ett överdrivet fokus på organisationens varumärke och image.

”Man kan tänka sig att det blir ett image-problem om det framförs kritik, men effekten blir ju väldigt kortvarig, eftersom vårdpersonal som börjar jobba där kommer att upptäcka direkt vad det är för typ av arbetsplats,” säger Kataoka.

En särskilt allvarlig konsekvens av tystnadskulturen är dess påverkan på patientsäkerheten. Bland de läkare som känner att de kan uttrycka kritik på sin arbetsplats svarar 52 procent att de skulle rekommendera en sjuk anhörig att söka vård där. Bland dem som inte vågat lyfta kritik är motsvarande siffra endast 10 procent – en alarmerande skillnad som tyder på allvarliga brister i kvalitet och säkerhet.

Regeringen har nyligen meddelat att en kriskommission för sjukvården ska tillsättas. Kommissionens uppdrag blir att identifiera akuta problem i sjukvårdens arbetsmiljö genom dialog mellan fackliga organisationer och arbetsgivare.

”Tystnadskultur är ett arbetsmiljöproblem och i förlängningen en patientsäkerhetsfråga som måste tas på mycket större allvar. För att få bukt med tystnadskultur som cementerats på arbetsplatsen måste högsta ledningen erkänna att det finns ett problem och ha en vilja för öppenhet och transparens,” understryker Kataoka.

Hon betonar även att tystnadskultur i sig utgör ett allvarligt hinder för vårdens utveckling och förbättring.

”Vårdutveckling kräver just öppenhet och trygghet hos vårdpersonalen som ska driva den,” avslutar Hanna Kataoka.

Tystnadskultur inom arbetslivet definieras som ett fenomen där medarbetare undviker att lyfta kritik och påpeka brister av rädsla för att bli bestraffade. Det kan yttra sig som tystnad, censur och organisatorisk dövhet. Enligt Myndigheten för arbetsmiljökunskap uppstår tystnadskulturer ofta på grund av resursbrist, när organisationer försöker hantera tidigare misstag, när institutionens image upplevs hotad, och där tydliga hierarkier existerar mellan olika grupper.