Bengt Ohlsson: Låt Simona Mohamsson vara!

I en tid av politisk turbulens har Liberalerna hamnat i ett kommunikativt dödläge. Partiledaren Simona Mohamsson utsätts gång på gång för samma typ av frågor från medierna – kommer Liberalerna kunna ingå i samma regering som Sverigedemokraterna? Och gång på gång levererar hon samma inövade svar.

Det är som i Bengt Bratts 70-talsepos ”Hem till byn”, där byalkisen Jonas trakasseras av skolbarn som ropar datum mot honom, väl medvetna om att han inte kan låta bli att svara med motsvarande namnsdag. På samma sätt verkar medieredaktioner runtom i landet närmast njuta av att ställa Mohamsson mot väggen med frågor de redan vet svaret på.

Mohamsson svarar på autopilot, med talepunkter om att Liberalerna ”vill ha en borgerlig regering”, för att sedan hastigt styra samtalet mot partiets kärnfrågor – skolan, integrationen, klimatet. Reportrarna, ivriga att få ett annat svar, upprepar sin fråga. Mohamsson blinkar irriterat och upprepar sitt svar. Det blir ett slags politisk teater som inte leder någonstans.

Problematiken fördjupas ytterligare av partiets ständiga jakt på profilfrågor. När Mohamsson presenterar partiets ståndpunkter handlar det ofta om områden som andra partier redan lagt beslag på, vilket förstärker bilden av ett parti utan tydlig identitet eller existensberättigande.

Liberalernas mest lovande stjärna, Romina Pourmokhtari, har visat prov på både retorisk skicklighet och politiskt lugn. Under en intervju i SVT:s ”Agenda” behöll hon fattningen trots hård press och lyckades pedagogiskt förklara komplexa klimatfrågor på ett sätt som gjorde att publiken nickade instämmande. Pourmokhtaris förmåga att kommunicera och övertyga är anmärkningsvärd – ”om jag så stod på Sydpolen iklädd badbrallor, då skulle den här tjejen kunna övertyga mig om att jag längtar efter en isglass.”

Valberedningen har bett Pourmokhtari att ta över rodret och rädda partiet som balanserar farligt nära spärrgränsen. Men hon har tackat nej. Kanske är det klokt i ett läge där partiets överlevnad står på spel. Inte alla vill vara den som får ta över ett sjunkande skepp.

Trots mediernas hårda behandling av Mohamsson finns det anledning till optimism. Medielogiken är cyklisk. Kommentatorer och journalister tröttnar så småningom på att ständigt kritisera samma person, särskilt när vederbörande fortsätter att möta kritiken med orubbligt gott humör.

Pendeln svänger alltid. De som tidigare hyllats utan eftertanke börjar granskas med allt mer kritiska ögon, medan de som tidigare förlöjligats omvärderas. Det kollektiva dåliga samvetet över tidigare orättvisa behandlingar leder till en mer nyanserad bedömning. ”Så kass var hon väl inte?” börjar folk fråga sig.

För Liberalerna och Mohamsson kan detta bli räddningen. Även om opinionssiffrorna är låga, kan uthållighet och konsekvent budskap till slut ge resultat. Det svenska politiska landskapet är känt för sina svängningar, och inget parti är dömt till undergång för evigt.

Liberalerna befinner sig i en identitetskris, klämd mellan större partier och utan tydlig profil för väljarna. Men den politiska historien visar att uthållighet kan löna sig. Mohamsson har visat prov på just detta – att stå fast vid sitt budskap trots motgångar och kritik.

I ett medielandskap där uppmärksamhet ofta ges till de mest högljudda eller kontroversiella, kan Mohamssons ihärdighet till slut ge resultat. När kommentariatet tröttnat på att ställa samma frågor och få samma svar, kanske de börjar lyssna på vad hon faktiskt vill säga.

Tills dess fortsätter det politiska spelet, där frågor ställs utan egentligt intresse för svaren, och där partiledare försöker navigera genom ett minerat medielandskap med förhoppningen att väljarna ska uppfatta deras egentliga budskap.