Att leva med stamning: En ständig kamp om orden

Käken skakar och halsen stelnar till. Diana Morgården Guilletmot spänner ögonen och försöker få fram ord. Men det går inte. Hon fastnar gång på gång och söker ögonkontakt hos kvinnan mitt emot.

Det är lunchtid vid Odenplan och människor rusar förbi. Framför Diana står en mamma med barnvagn. Hon håller i Dianas telefon och filmar. Hon är helt tyst.

Sedan ett par år tillbaka går Diana ut på stan och ber främlingar att filma henne när hon presenterar sig och berättar att hon stammar. Det som bara är några sekunder känns som en evighet. Diana gör ett nytt försök, men det låser sig igen. Till sist lägger hon en hand över bröstet och tar ett djupt andetag.

– Hej, jag heter Diana och jag stammar.

En barndom i tystnad

Diana växte upp tillsammans med sina föräldrar på Södermalm i Stockholm. Hon började tidigt prata och blev snabbt verbal. Men vid tre års ålder förändrades allt – plötsligt fick hon inte fram ett ord.

– Hon blev helt blockerad, berättar Dianas mamma Inga-Maj Guilletmot.

Det var inte första gången som Inga-Maj mötte någon som stammade. Både hennes mamma och bror gjorde det. Inga-Maj arbetade också på förskola där hon mötte barn som stammade. Hon tog med Diana till BVC för utredning. Stamning konstaterades och Inga-Maj förstod att det måste ha gått i arv.

Diana beskriver hur hon levt i skuggan av sin stamning. Den har varit något fult och ångestfyllt, något som fått henne att känna att hon inte passar in och att andra tycker att hon talar konstigt.

– Jag skämdes så otroligt mycket och trodde att det var något fel på mig, säger Diana.

Under uppväxten upplevde Diana att ingen riktigt pratade med henne om hur hon mådde, varken hemma eller i skolan. Hon fick hjälp hos logopeder och KBT-terapeuter, men talövningarna kändes som försök att ”tvätta bort” stamningen.

En särskilt smärtsam händelse var när Diana kom hem från skolan och var ledsen efter att en klasskamrat sagt till läraren att Diana stammar, men läraren avfärdade det och sa att de inte skulle prata om det.

– Det är så fruktansvärt, hon har mått så dåligt. Jag backade undan och lurade mig själv att det bara var tonårsbeteende. Jag borde stått kvar. Det känns som att jag svek henne, säger Inga-Maj med sorg i rösten.

Moder och dotter – ett nytt samtal

Det är först i vuxen ålder som Diana och Inga-Maj har pratat på djupet om uppväxten. De står varandra mycket nära idag och träffas ofta. För Diana är det viktigt att hennes föräldrar inte ska känna dåligt samvete.

– De brydde sig, men de trodde nog att tystnad skulle hjälpa mig. Jag dömer inte, för de gjorde så gott de kunde.

En vändpunkt kom under en mor- och dotterresa till Barcelona för några år sedan. Efter en middag på en restaurang där de pratade öppet i timmar, märkte Diana något häpnadsväckande – hon stammade inte på en hel vecka.

– Min mamma mötte mig med värme och lyhördhet, och i den stunden kände jag mig både sedd och stöttad på ett sätt jag inte gjort förut, säger Diana.

Inga-Maj reflekterar: ”Jag kommer aldrig ifrån att jag inte fanns där på det sätt hon behövde, genom att hjälpa henne att sätta ord på det som var jobbigt. Tiden kan vi inte vrida tillbaka, men framtiden går vi igenom tillsammans.”

En ny utmaning – familjelivet

Diana står i sitt välstädade kök och gör varm choklad till tvillingarna Viola och Wilhelm. Medan de pysslar vid köksbordet drar storebror Valdemar fram en pall och hjälper till vid spisen. När Valdemar plötsligt slår huvudet i fläkten och börjar gråta, blir Diana genast orolig. Hon försöker lugna barnen, men fastnar när hon ska prata.

– Stamningen blev mycket värre när barnen kom. Det har blivit en helt ny stress i vardagen, eftersom jag inte får det lugn som stamningen kräver. Det är så hemskt att det ska vara så svårt att prata med mina barn. När jag behöver säga till eller agera snabbt kämpar jag som fan för att få fram orden.

Förskolan är en av de mest utmanande miljöerna. Att hämta barnen och samtidigt försöka kommunicera med pedagoger och andra föräldrar blir ofta överväldigande.

När de kommer hem berättar Valdemar att hans kompis sagt att Diana pratar konstigt. Diana tar tillfället i akt att förklara att hon stammar.

– Jag tycker det är jätteviktigt att vara transparent med barnen. Valdemar väntar ofta in att jag ska prata klart. Det är så fint att han förstår mig.

Vägen framåt

För tio år sedan fick Diana hjälp genom The McGuire programme, en talteknik som bygger på kontrollerad andning där man använder övre delen av diafragman i stället för magen. Det skapar ett stabilt lugn i kroppen och ger bättre kontroll när man talar.

Hon använder även ”frivillig stamning”, vilket innebär att hon medvetet börjar vissa meningar med att stamma.

– Det gör att jag får kontroll på samtalet och är beredd. När blockeringarna kommer har jag ett vapen, förklarar hon.

Att starta varje dag med andningsövningar, meditation och kallbad har också hjälpt Diana att finna ett lugnare tillstånd.

– Att presentera sig för en ny person är det absolut värsta scenariot, säger Diana. Att inte ens kunna säga sitt namn utan att börja stamma.

Hon önskar att människor skulle ha mer tålamod: ”Jag vill bli bemött på samma sätt som andra. Jag vill inte att folk ska kolla bort eller gissa vad jag ska säga. Jag förstår att folk blir stressade när det blir väldigt långa blockeringar, men det är viktigt att vänta tills jag fått prata klart.”

Att be främlingar filma henne när hon stammar och sedan dela det i sociala medier har varit terapeutiskt. De allra flesta hon möter är uppmuntrande och kallar henne modig.

– Jag har nog inte älskat mig själv förrän nu, när jag började jobba med mig själv. Stamningen är en del av mig och det är inte mig det är fel på.