Brist på riskbedömningar inom psykiatrin lyfts fram efter tragiska mord

Två uppmärksammade mord på kvinnor, i Boden respektive Rönninge, har väckt allvarliga frågor kring den svenska psykiatriska vården och hanteringen av återfallsrisk bland potentiellt farliga personer. I båda fallen hade varningssignaler om förövarnas farlighet ignorerats, vilket nu lett till en omfattande debatt om systemets brister.

Professor emerita Marianne Kristiansson, rättspsykiatriker vid Karolinska Institutet, menar att det finns betydande luckor i hur vården bedömer risker hos patienter.

”Jag är nog av uppfattningen att vissa individer kanske behöver tvångsvårdas inom psykiatrin en längre period än vad som sker. Det handlar mycket om en kompetensfråga – att man inte har tillräcklig kunskap om våldstankar och våldsfantasier och hur den här typen av problematik kan utvecklas,” säger Kristiansson.

I fallet från Boden släpptes förövaren från psykiatrisk tvångsvård trots moderns enträgna vädjanden om att han utgjorde en fara för sin omgivning. Modern har i lokala medier uttryckt sin oro över att han skulle kunna begå våldshandlingar.

Kristiansson betonar vikten av grundliga riskbedömningar innan personer med våldsam historik släpps ut. Hon framhäver särskilt behovet av att aktivt undersöka förekomsten av våldstankar.

”Om man frågar individer är det förvånansvärt vanligt att de svarar på det. Sedan måste man bedöma den psykiska störningen, om det finns vanföreställningar eller en förändrad uppfattning av verkligheten, eller om personen missbrukar narkotika eller alkohol,” förklarar hon.

En särskilt problematisk kombination är när allvarlig psykisk störning förekommer tillsammans med missbruk, något som enligt Kristiansson ofta leder till allvarliga brott. I sådana fall måste vården erbjuda behandling för både den psykiska sjukdomen och missbruket.

I det andra uppmärksammade fallet från Rönninge misstänks en 26-årig man för mord, efter att tidigare ha dömts för ett kidnappningsförsök av ett barn. Trots att psykiatriker hade varnat för hög återfallsrisk, släpptes mannen ut efter att ha avtjänat endast 1,5 år av ett 2,5-årigt fängelsestraff.

Mannens diagnos, pedofili, klassificeras normalt inte som en tillräckligt allvarlig psykisk störning för att kvalificera för rättspsykiatrisk vård, vilket skulle ha möjliggjort tidsobestämd förvaring vid fortsatt återfallsrisk.

”I det fallet bedömdes att det fanns en hög återfallsrisk, men de hade inte möjlighet att förvara honom enligt rådande lagstiftning för sex år sedan,” förklarar Kristiansson.

En förändring är dock på väg. I mars träder en ny lag i kraft som ger domstolarna möjlighet att utdöma ett nytt straff kallat ”säkerhetsförvaring”, vilket är tidsobestämt. Enligt regeringen ska det användas för personer som återfallit i allvarlig brottslighet mot andras liv, hälsa, frihet eller frid, eller som begått sådana brott vid upprepade tillfällen och bedöms ha en hög återfallsrisk.

Kristiansson välkomnar denna utveckling som gör det möjligt även inom kriminalvården att hålla kvar personer som utgör en fortsatt risk.

”För vissa udda sexualbrott som är tvångsmässiga har man kunnat bedöma att det rör sig om en allvarlig psykisk störning och dömt till rättspsykiatrisk vård, annars har kriminalvården gällt. Det har varit orättvist att man inom det ena systemet kan hållas i förvar hur länge som helst, men inte i det andra,” säger hon.

Samtidigt understryker Kristiansson att inlåsning i sig inte löser problemet med individernas störningar. Hon betonar vikten av att förstå motiven och drivkrafterna bakom beteendet.

”Man måste förstå att även om man har någon i förvar så försvinner inte problemet. Den här personen tänker inte att ’nu är jag i förvar så då måste jag sluta med det här’.”

Hon beskriver de senaste mordfallen som extrema och sällsynta, men påpekar att förbättringar i systemet är nödvändiga. Specialsektioner inom psykiatrin med nära kopplingar till rättspsykiatrin och Rättsmedicinalverket skulle enligt Kristiansson kunna öka träffsäkerheten i bedömningarna.

Att två sådana tragiska händelser inträffat inom loppet av en vecka ser Kristiansson som en olycklig slump, men händelserna understryker behovet av förbättrade rutiner och kompetens inom svensk psykiatri och kriminalvård.