Personlighetens förvandling: från barndomen till ålderdomen

På sistone har jag börjat höra en obekant röst i mitt hem. Det är min son som genomgår puberteten och vars stämma har förvandlats från en ljus pojkröst till en ung mans mörka ton. När vi firade hans fjortonårsdag för några veckor sedan slogs jag av den hastiga och dramatiska metamorfos han genomgått. På sommarens semesterbilder ser han fortfarande pojkaktig ut, men sedan dess har han vuxit tio centimeter, blivit smal som en pinne och fått sitt första fjun på överläppen.

Förändringen är inte bara fysisk. Hans personlighet har också utvecklats. Den morgontrötta fjortonåringen påminner mig om alla hans tidigare jag: den exalterade tvååringen på väg till ett lekland, den busiga femåringen som lekte ninja, den nervösa tioåringen på första dagen i en ny skola. Under vissa perioder var han väldigt blyg, något som nu försvunnit. I andra åldrar var han ständigt ängslig, även det har förändrats.

Samtidigt finns det vissa karaktärsdrag som förblivit konstanta: hans samvetsgrannhet, omtänksamhet och försiktighet. Detta väcker frågor om identitetens natur. Är vi verkligen samma person genom hela livet, eller är vi fundamentalt föränderliga varelser, ständigt på väg att bli någon ny?

Inom personlighetspsykologin används olika vetenskapliga modeller för att studera detta fenomen. En av de mest etablerade är femfaktormodellen, även kallad Big Five. Till skillnad från populära men pseudovetenskapliga personlighetstester har denna modell utvecklats genom omfattande empiriska studier och har stark vetenskaplig förankring.

Modellen mäter fem övergripande karaktärsdrag: öppenhet, samvetsgrannhet, extroversion, vänlighet och neuroticism. Personer placeras på en skala för varje egenskap – exempelvis mer introvert än extrovert. Även om kritiker menar att modellen inte fångar alla aspekter av mänsklig personlighet, har den visat sig vara ett värdefullt verktyg inom forskningen.

Genom tvillingstudier har forskare kunnat visa att en betydande del av vår personlighet är medfödd. Det är mer våra gener än vår miljö som avgör hur vänliga och extroverta vi är. Men personligheten är inte helt statisk genom livet, vilket en omfattande tysk studie från 2022 visade. Cirka 35 000 deltagare i varierande åldrar följdes under 12 år och fick regelbundet fylla i självskattningsenkäter.

Resultaten visade att personlighetens stabilitet följer formen av ”ett uppochnervänt U”. Barns personlighet är mycket formbar och börjar stabiliseras först från 15-årsåldern. Stabiliteten ökar sedan och når sin topp i vuxen ålder, där endast mindre förändringar sker från cirka 25 års ålder.

Intressant nog visar studien att personligheten blir mer föränderlig igen efter 50-årsåldern. En person som varit mycket samvetsgrann under sina vuxna år kan bli mer obrydd på ålderns höst, eller tvärtom. Forskarna fann också att god hälsa korrelerar med en mer stabil personlighet – äldre personer som drabbas av sjukdom uppvisar större personlighetsförändringar. Detta bekräftar tidigare forskning som visat att starka livshändelser och trauman kan förändra personligheten dramatiskt.

Denna syn på personligheten påminner om upplysningsfilosofen David Humes beskrivning av jaget. Han liknade jaget vid ett geografiskt område – ett land – där olika människor och generationer flyttar in och ut. ”Människorna” – våra tankar, idéer, drag och principer – kan förändras över tid, men utgör ändå fortfarande ”nationen”, det vill säga vårt jag. Vi är på så sätt både stabila och föränderliga samtidigt.

När jag tänker på min son inser jag att han, enligt forskningen, är på väg in i en mer stabil period i sitt liv vad gäller personlighet. Jag själv närmar mig däremot en ålder där min personlighet kan komma att förändras mer. Frågan är om han i framtiden kommer att uppleva att hans far alltid varit en och samma person, eller om han kommer att se olika versioner av mig genom åren – precis som jag nu ser tillbaka på hans många olika jag.

Det är viktigt att skilja mellan vetenskapliga personlighetsmodeller som femfaktormodellen och pseudovetenskapliga varianter som DISC-modellen och Myers-Briggs. De senare har fått större genomslag i populärkulturen men saknar empirisk grund. Och även om det inte råder fullständig vetenskaplig konsensus kring personlighetens stabilitet genom livet, ger forskningen oss värdefulla insikter i hur vi formas och omformas som människor – från barndomen till ålderdomen.